

Kännetecken:
Storskarven är en stor mörk vattenfågel (80–100 cm lång) med lång hals, kraftig kropp och spetsig näbb med krok i spetsen.
Fjäderdräkten är svart med grön eller blå metallglans, och under häckningstiden har den vita fjädrar på låren och vid kinderna.
Ungfåglar är brungrå med ljusare buk.
När den sitter på klippor med utsträckta vingar för att torka fjädrarna är den lätt att känna igen.
Förekomst:
Storskarven finns längs hela Sveriges kust och i större insjöar, särskilt Mälaren, Vänern, Vättern och längs Östersjöns skärgårdar. Den häckar i kolonier på klippor, skär eller i träd.
Beteende:
Storskarven är en skicklig fiskare och kan dyka ner till 20 meters djup. Efter dykning sitter den ofta med utbredda vingar för att torka fjäderdräkten, eftersom fjädrarna inte är helt vattentäta. Den jagar ensam eller i grupp och kan fånga flera fiskar under ett dyk.
Föda:
Storskarven äter nästan uteslutande fisk, framför allt abborre, mört, strömming och torsk. Den kan fånga fiskar upp till 30 cm långa.
Fortplantning:
Häckning sker i april–maj. Boet byggs av grenar och tång, ofta i kolonier med flera hundra par. Honan lägger 3–4 ägg som ruvas i cirka 25–30 dagar. Båda föräldrarna hjälps åt att mata ungarna, som blir flygga efter 6–7 veckor.
Flyttning:
Storskarven är flyttfågel men många övervintrar i södra Sverige, längs Öresund, Skåne och västkusten.
Utbredning:
Arten finns i stora delar av Europa, Asien och Nordafrika. I Sverige har beståndet ökat kraftigt sedan 1980-talet och uppgår nu till över 40 000 par.
Jakt och förvaltning:
Storskarven är inte allmänt jaktbar, men skyddsjakt är tillåten efter beslut av Länsstyrelsen för att minska skador på fiskbestånd och redskap. Jakten sker vanligen vid fiskeområden eller häckningskolonier.
Vapenklass:
Vid skyddsjakt används hagelgevär, oftast med hagelstorlek nr 3–5.
Tänk på till jägarexamen: