Jakt har i Sverige varit en mycket lång tradition, djupt förankrad i både kultur och överlevnad.
Redan under stenåldern var jakt en nödvändighet för föda, kläder och redskap. Människan jagade då med enkla spjut, bågar och snaror, och bytet bestod av älg, ren, vildsvin, bäver, säl och fågel.
När jordbruket växte fram under yngre stenåldern (ca 4000 f.Kr.) minskade jaktens betydelse som livsnödvändig försörjning, men den förblev ett viktigt komplement till födan.
Under medeltiden blev jakten till stor del en rättighet för adeln och kungamakten, och vanliga bönder fick bara jaga vissa arter. Detta förändrades först under 1800-talet, när lagstiftningen började ge alla markägare rätt att jaga på sin egen mark.
Från 1900-talet och framåt utvecklades jakten till en reglerad och hållbar verksamhet, där syftet inte bara är att ta tillvara vilt som naturresurs, utan också att förvalta viltstammarna på ett ekologiskt ansvarsfullt sätt.
I dag är jakt en del av det svenska kulturarvet och en viktig del i naturvård och viltförvaltning.
Jakt spelar en central roll i ekosystemets balans. I ett modernt landskap där rovdjur, jordbruk och mänsklig aktivitet påverkar viltpopulationerna, bidrar jakten till att:
Jakt är därmed inte bara en fritidssyssla, utan också ett verktyg för naturvård.
När den bedrivs på ett etiskt och ansvarsfullt sätt, med respekt för djur och natur, bidrar den till ett friskt ekosystem och hållbart nyttjande av naturens resurser.
Den svenska jaktlagstiftningen bygger på principen om hållbar förvaltning.
Jägaren har ett ansvar för att jakten sker på ett säkert, humant och ekologiskt balanserat sätt.
Etiska riktlinjer och lagar styr hur jakten får bedrivas, när olika arter får jagas och vilka metoder som är tillåtna.
Svenska jägare bidrar också genom viltövervakning, eftersök och utbildning, vilket stärker kopplingen mellan jakt, naturvård och samhällsansvar.