Rödräv

Rödräv


Vetenskapligt namn: Vulpes vulpes
Levnadsvikt: 5–10 kg

Räven är vårt vanligaste rovdjur och allmänt spridd i hela landet. Rödräven har god anpassningsförmåga och förekommer i många olika livsmiljöer. Den klarar sig bra även i närheten av människor, till exempel i städerna.

Individtätheten är högst i jordbruksbygd, där tillgången på föda är god. I skogsbygder finns färre rävar.

Pälsens färg varierar, men oftast är den rödbrun med vit haklapp, mörka ben och en yvig vitspetsad svans. Det finns också grå och svartbruna rävar.

Räven är allätare och födan består till största delen av smågnagare, framför allt sorkar, men även av bär, frukt, insekter och andra smådjur. I jordbruksbygd tar räven ofta fältlevande fågel, som fasan och rapphöna, och i skogsbygder även tjäder- och orrtuppar.

Räven är en betydande predator på rådjur och harungar.

Pälsens kvalitet är bäst i månadsskiftet oktober–november.

Räven jagas med hund eller på vak, och ibland också i fälla. Studier har visat att den är beroende av andra predatorer på älg, hare, skogs- och fältfågel.

Räven är i huvudsak nattaktiv. I fint väder kan den välja en öppen daglega, annars ligger den i gryt. Den ynglar i gryt som den ofta gräver själv i någon sandås, gammal kolbotten, bäckslänt eller liknande. Den kan också utnyttja naturgryt i berg, stenrösen, under lador eller grävlingsgryt.

Parningen sker i februari–mars och ungarna föds i april–juni. De är vanligen fyra till sex till antalet.

När födan tryter föder räv­tiken färre valpar och deras överlevnad är dålig. Under goda sorkår blir rävkullarna fler och större och fler ungar överlever. Efter några veckor börjar rävungarna visa sig utanför grytet och fram på sommaren kan de göra längre utflykter och följa modern på näringssök.

På senhösten splittras familjen och ungrävarna utvandrar för att skapa egna revir. De kan då vandra långa sträckor, ibland tio mil eller mer. Döds­ligheten bland utvandrande ungrävar är hög. Ett fåtal faller offer för varg, lo och kungsörn.

De vanligaste dödsorsakerna är jakt, trafik och sjukdomar, främst rävskabb. När skabben härjade som värst på 1980– och 1990–talen var räven ovanlig i stora delar av landet.

Spillningen består av två till tre centimeter grova, oregelbundna korvar som avslutas med en spets och som ofta placeras öppet. Innehållet består av hår, ben och ibland bär. Spillning som innehåller mycket ben kan vara nästan vit.

Det karaktäristiska rävspåret är en rak linje av spårstämplar med en steglängd av cirka 30 centimeter. Den enskilda spårstämpeln är något oval, cirka fem centimeter lång och fyra centimeter bred.

När räven jagar sork som vistas i gångar under snö eller tätt under markytan lyssnar den sig till var sorken är, gör ett högt hopp och landar på exakt rätt ställe med framtassarna. Snö eller jord rasar då in över sorken och räven har några sekunder på sig att gräva fram den.

Rävar som drabbas av rävskabb tappar delvis pälsen och dör ofta av utmärgling. Rävskabb kan bland annat också smitta hundar.

SAMMANFATTNING

  • Räven äter främst smågnagare, men är en betydande predator på rådjur, hare, skogs- och fältfågel.
  • Såväl luktsinnet som syn och hörsel är mycket väl utvecklade hos räven.
  • Räven förekommer så gott som överallt, även intill bebyggelse. De tätaste stammarna finns i jordbruksbygder.
  • Päls­kvaliteten är bäst i månadsskiftet oktober–november.
  • Parningen sker i februari–mars och ungarna föds i april–juni.