Fördjupning i ämnet Sälar

Säljakten hade förr en mycket stor betydelse längs våra kuster. Tack vare sälen fick en fattig fiskarbefolkning en kärkommen omväxling i dieten, tranolja som lyste upp de långa vinterkvällarna i stugan, vattenavstötande lädersmorning och varma pälsar. Att man samtidigt höll efter sin svåraste konkurrent om den matnyttiga fisken och att jakten ibland gav ett överskott som kunde bytas mot reda pengar, gjorde naturligtvis inte säljakten mindre viktig för kustborna.

Den mekaniserade insamlingsfångsten gjorde dock att priserna på hudar, späcket och tranolja började sjunka i slutet på 1800-talet. Säljakten blev mindre lönsam, jakten minskade och sälarna ökade i antal. När det fanns som mest gråsäl i Östersjön i början av 1900-talet beräknas stammen ha uppgått till omkring 100 000 djur. Även vikaren var mycket vanlig.

För att minska skadorna på fisk och fiskeredskap infördes därför vid sekelskiftet skottpengar på säl. Det skedde ungefär samtidigt i Sverige och Finland. På 1930-talet var skottpengen tio kronor per säl, vilket då motsvarade ungefär två dagslöner i timmerskogen.

Skottpengen och mausergeväret gjorde att säljakten fick ett uppsving. Trots intensiv jakt fanns det på 1920- och 1930-talet fortfarande enorma mängder säl i Östersjön. Det var först på 1960-talet det började gå utför. De säljägare som då ännu gav sig ut i isen konstaterade att sälarna blev allt färre. Man insåg att jakten nästan upphört. Under 1970- och 1980-talet minskade stammarna av både gråsäl och vikare dramatiskt på grund av miljögifter, främst PCB, som hämmade reproduktionen. Både vikare och gråsäl fredades och 1975 och 1988 slopades även yrkesfiskarnas rätt till skyddsjakt.

Men utvecklingen vände. Östersjön blev renare och sälarna började åter föröka sig. Bäst har det gått för gråsälen. Stammen befinner sig i dag i stark tillväxt. Förökningstakten längs svenska kusten är sju-åtta procent per år och det totala antalet bedöms uppgå till minst 17 000 djur.

För vikaren har det tagit betydligt längre tid att återhämta sig och arten har alltjämt problem med sin reproduktion. Det beror på att vikaren är mycket långlivad och att det därför tar lång tid att bli kvitt effekterna av miljögifterna. Stammans storlek är svårbedömd. För ett par år sedan uppskattade finska forskare att det fanns 4 000 vikarsälar i Bottenviken och att den årliga tillväxten var omkring fem procent. Beståndet av gråsäl utmed den norska kusten uppskattades 2002 till knappt 5 000 och av knubbsäl till något under 8 000.

Främst på grund av gråsälsstammens starka tillväxt har koncentrationen av sälar och därmed skador på fiskeredskap åter blivit en realitet. Sälarna orsakar yrkesfisket stora ekonomiska problem och även binärings- och fritidsfisket påverkas negativt av sälskador.

Redan i slutet av 1990-talet inleddes därför en försiktig licensjakt på gråsäl i Finland. På svenska sidan kom jakten i gång 2001, då Naturvårdsverket gav tillstånd att fälla sammanlagt 150 gråsälar längs Ostkusten. Kvoterna har sedan ökats på i båda länderna och jakttiderna samordnats så att jakten nu inleds den 16 april. I Norge fastställer myndigheterna säljkvoter för gråsäl och knubbsäl i olika områden och den som har skjutit en säl av dessa arter har rapporteringsskyldighet. År 2004 låg den totala kvoten på knappt 1 200 gråsälar och 950 knubbsälar. Jakten på vikarsäl är tillåten längs de norra delarna av kusten och grönlandssälen får jagas längs hela den norska kusten.

Gråsälen är den största av Östersjöns sälarter. En gammal gråsälshane kan bli tre meter lång och väga upp till 300 kilo. Den atlantiska gråsälen kan bli ännu större. Gråsälen påträffas i den allra yttersta skärgården, där den kan gå upp på flata, låga stenhällor för att vila och sola sig. Den rör sig över stora havsområden, ofta över territoriella gränser mellan de olika länderna runt Östersjön. Trots sin rörlighet är gråsälen också under långa perioder tämligen stationär runt en specifik så kallad sälhall. Födan domineras av strömming, torsk och laxfiskar. Gråsälen är flocklevande. Den föder sina kutar i den äldsta drivisen längst in i viken. Kutarna är stora och väl anpassade till sin roll, ofta 15–20 kg tunga. Honan lämnar sin unge efter ett par veckor, då hon själv förlorat upp till hälften av sitt hull. I maj söker sig ungarna upp på land för att sola och vila, och efter ett par månader börjar de jaga själva. Till skillnad från andra sälarter parar sig gråsälen inte under isperioden. Parningen sker i juli på öppet vatten. Honan sparar ägget tills det fäster i livmodern under hösten, vilket ger en kull per år. Gråsälar har stor rörlighet – individer har observerats simma från Bottenviken till norska kusten och tillbaka. Huvudets profil är långt och utan markerad panna, vilket ger en nästan rak linje. Pälsfärgen varierar – gamla hanar är ofta mörka, medan honor och ungdjur är ljusare och fläckiga.

Vikaren är mindre än gråsälen. Hanen kan väga upp till 110 kilo. Färgen är grå, gråbrun eller brunsvart med ljusare, ringformade fläckar. Födan domineras av fisk av alla slag. Vikaren lever solitärt med parbildning och går gärna in i fjordar och älvmynningar med sötvatten. Den föder sina ungar nära iskanten, ofta i isgrottor. Parningen sker strax efter födseln. Arten är mycket långlivad och har därför haft svårt att återhämta sig från miljögiftspåverkan. Vikarens huvud är runt med markerad pannavsats och kort nos, till skillnad från gråsälens raka huvudprofil. Arten är mindre rörlig än gråsälen och håller sig inom mer begränsade områden.

Knubbsälen är minst av våra sälar och väger omkring 100 kilo. Den känns igen på sitt rundare huvud med markerad panna och stora, mörka ögon. Pälsen är ljusgrå med stora svarta fläckar, särskilt längs ryggen och sidorna. Arten föder sina ungar i februari–mars i de nordligaste delarna av Östersjön. Knubbsälen är vanligast längs Norges kust, särskilt i fjordar och skyddade vikar, som Hvaler och Oslofjorden. Den lever ofta i mindre grupper eller ensam och är mindre rörlig än gråsälen. År 2002 uppskattades antalet knubbsälar i Norge till något under 8 000 individer. Jakten är reglerad och kräver rapportering.

Den tidiga starten innebär att jakten på säl i Östersjön inleds när isen fortfarande ligger kvar, eller just har gått upp. Det gäller framför allt jakten i Bottenviken och längs finska kusten. Skoter måste ofta användas för att ta sig ut på isarna. Skoterns buller gör att sälen i god tid hinner försvinna. En förutsättning för lyckad jakt är att den som jagar hittar en säl från skotern och kan smyga sig till platsen där sälen ligger. Ofta används isjakthyddor, som placeras ut vid sälens andningshål i isen. Det är därför svårt att jaga ensam. Den som följer med får ofta ligga på pass långt från säljägaren.

Det är ofta mycket svårt att veta om sälen ligger kvar, och det är ännu svårare att närma sig utan att den går ner i vattnet. En förutsättning för att lyckas är att kunna ta sig till platsen i god tid. Den som förföljer sälen från skotern riskerar att avslöja sig. En välkamouflerad jägaresiluett, tyst rörelse och placering med vinden i rätt riktning är avgörande. Ofta får man ligga flera timmar i iskyla, med geväret redo, för att få en chans.

När sälen skjuts, måste träffen sitta i hjärn- och lungskott för att djuret ska dö snabbt. Då försäkrar man sig om att sälen inte försvinner ner i vattnet. Sälens tjocka specklager gör att den annars kan sjunka snabbt och inte kan bärgas.

Det är förbjudet att skjuta sälen i vattnet, eftersom det ofta inte går att fastställa träffbilden. Jakten sker därför nästan uteslutande på is eller land. Många jägare har utbildat sig genom Naturvårdsverkets utbildningsprogram, för att få de nya licenserna.

I Sverige är jakten organiserad så att Naturvårdsverket fastställer jaktkvoter och fördelar dessa på olika län. Säljakten är licensstyrd. Endast jägare med licens får delta. Även fritidsfiskare och yrkesfiskare kan få särskilt tillstånd att bedriva skyddsjakt.

Samtidigt har säljakten blivit en del av naturvården. EU-finansierade projekt har startats för att samla in data om sälar, deras rörelsemönster, hälsa och ålder. Man tar vävnadsprover och gör fetthaltsbedömningar. Säljägare har också visat sig vara en viktig källa till kunskap om hur sälstammarna utvecklas.

Sälköttet äts sällan idag. Det har också visat sig vara svårsålt. Den enda aktiva verksamhet som kan förbjuda säljakten är livsmedelslagstiftningen. Från att ha varit en eftertraktad resurs, både ekonomiskt och kulturellt, har sälprodukter idag blivit en restprodukt. Bläcket kan man koka olja av, en gång en exportvara.