Eftersöket
Eftersöket
Eftersök är något man alltid gör när ett vilt försvinner ur skyttens synfält efter påskjutning. Alltid! Det enda undantaget är när man kan konstatera bom, till exempel om man hittar träffen (i ett träd, en sten eller i marken) och därmed kan utesluta träff på djuret.
Ett eftersök pågår sedan antingen tills djuret är hittat dött, eller tills man är säker på att det är oskadat – vilket kan betyda flera kilometers spårning. Att det blir eftersök innebär alltså inte alltid ett dåligt skott, utan ofta bara att viltet ligger dött utanför skyttens synfält – inte helt sällan efter perfekta skott.
Som nybliven jägare ska du veta att du förr eller senare kommer att orsaka ett eftersök, eventuellt också en skadskjutning. Alla erfarna jägare har någon gång gjort det. Att skjuta perfekt i skogen är svårt. Målet kan komma från alla håll och är rörligt. Skytten kan vara stel, frusen, trött, svettig och överraskad.
Det väsentliga är egentligen inte orsaken. Det väsentliga är att du och jaktlaget kan reda upp situationen och förkorta ett lidande. Det är er moraliska plikt – och juridiska skyldighet.
Behåll lugnet
Det finns några psykologiska faktorer som kan försvåra eftersöket avsevärt. Nämligen skam, prestige och panik. Det här är en svår bit av jakten, som alla jägare bör fundera kring och prata om. Jägarna ska känna sig trygga i jaktlaget och våga stå för misstag, samt korrekt återge dem, trots att det känns pinsamt.
Det är viktigt att vara objektiv när viltet går ifrån dig. Tala om för jaktledaren precis vad som hänt, om du tror att du gjorde något misstag och hur det kändes. Hävda alltid träff intill dess motsatsen bevisats. Eftersök efter skyttars påstådda bomskott har inte sällan lett till att ett dött eller skadat vilt ändå påträffats.
En annan förekommande missbedömning är att skytten upplever sig ha skjutit flera skott mot ett vilt – men i själva verket påskjutit flera djur. Det är också en av anledningarna till varför ett eftersök alltid ska genomföras när skytten tappat ögonkontakten med viltet efter första skottet.
Memorera situationen
För skytten är det frustrerande när det inte fungerar som planerat och djuret slukas upp av skogen. Känslorna rusar genom kroppen och det är lätt att bete sig irrationellt – samtidigt som det just då är viktigare än någonsin att ta det lugnt, stå still i avvaktan på hundkarl eller jaktledare, samt memorera situationen. Det eftersöksekipaget vill veta är bland annat:
- Skottplatsen.
- Hur djuret tecknade (reagerade) för skottet.
- Varifrån kom djuret, åt vilket håll försvann det och hur det uppförde det sig.
- Om det fanns fler djur på platsen.
- Andra iakttagelser.
Sitt kvar
Kontakta jaktledaren, men sitt stilla och lämna absolut inte passet (om du inte får instruktioner om något annat). Invanta eftersökshund eller hjälp. Bland det absolut viktigaste för ett eftersöksekipage är att få rätt information från start och en orörd skottplats.
Inget är så värdefullt som en lugn, sansad och korrekt redogörelse från passkytten, vilket kan vara skillnaden mellan ett lyckat eftersök och ett misslyckande.
Ta tid på er. Skytten (som ju är ”det enda vittnet”) måste få en chans att i lugn och ro berätta sin historia.
Skyldigheter och rättigheter vid skadskjutning
När ett vilt är skadat blir jaktlagens paragraf 28 styrande för jaktutövningen:
“Om vilt har skadats vid jakt, skall jägaren snarast vidta de åtgärder som behövs för att djuret skall kunna uppspåras och avlivas”.
Man är alltså skyldig att eftersöka allt skadskjutet vilt, från en liten duva till älg och björn. Skytten är alltid ansvarig. Vid gemensamhetsjakt på vissa viltarter har även jaktledaren ett visst ansvar. Försummelse kan innebära böter och vapenslag.
Extraordinära åtgärder
Vad man får göra varierar från fall till fall och du ska alltid kunna motivera alla extraordinära åtgärder som vid reguljär jakt skulle vara ett lagbrott. Sådana åtgärder kan exempelvis vara:
- Att använda belysning.
- Att använda motorfordon för att genskjuta viltet.
- Att använda otillåtna vapentyper.
- Att eftersöka och avliva även efter mörkrets inbrott.
- Att eftersöka och avliva på annans mark (vid eftersök på hjortdjur är du emellertid skyldig att underrätta jakträttsinnehavaren om det inte fördröjer eller försvårar eftersöket).
- Om du är det minsta osäker på vad du får göra: Ring polisen.
Ansvar även på grannmarken
Vid eftersök på annans mark ska jakträttsinnehavaren kontaktas eller – om det inte går – polisen.
Jakträttsinnehavaren på den andra marken får inte stoppa eftersöket, och har inte ens rätt att ta över. Men dialog är naturligtvis det bästa.
Om det påskjutande jaktlaget lämnar över eftersöket till grannlaget, så är det påskjutande jaktlagets jaktledare fortfarande ansvarig för eftersöket.
Notera också att detta gäller eftersök på vilt som skadats vid jakt. Vilt som skadats av trafik (vägtrafik eller järnvägstrafik) är helt och hållet polisens ansvar. Polisen anger då förutsättningarna för eftersöket och polisen kontaktar speciellt utsedda eftersöksjägare.
Nya lagar träder i kraft
I samma ögonblick som man konstaterar att ett vilt är skadat har förutsättningarna för jakten förändrats radikalt. Vid eftersök på vilt som skadats vid jakt (ej trafikskadat vilt, se rutan på föregående sida) får man ibland vidta åtgärder som annars är förbjudna under reguljär jakt.
Dock ska man komma ihåg att man alltid i efterhand ska kunna motivera vad man gjort. Använder man exempelvis ett fordon för att genskjuta viltet och det visar sig att viltet är oskadat kan man bli dömd för jaktbrott.
Detsamma gäller om man går in och skjuter ett oskadat djur på grannmarken. Man ska alltså vara tämligen säker på sin sak och kunna ge en bra förklaring till alla åtgärder som faller utanför normal laglig jakt. Annars ringer du polisen.
Oavsett vad lagen säger om eftersök är det också jägarnas moraliska plikt att göra allt man kan för att återfinna ett påskjutet djur.
Spår efter träff
- Blod med blåsor och bubblor indikerar lungträff. Förhoppningsvis ligger älgen död inte alltför långt borta.
- Mycket mörkt blod kan tyda på leverträff eller hjärtträff. Även här är chansen till ett kort eftersök stor.
- Benbitar indikerar att djuret fått en kraftig – men inte omedelbart dödlig – skada. Därmed kan ni stå inför ett besvärligt eftersök. Runda skärvor (rörben) tyder på en träff i något av benen. Andra benformer kan tyda på tagguskott (speciellt om djuret slog omkull vid träffen).
- Om djuret inte tecknade alls för träff och spårstämplarna ser helt normala ut är risken för käkträff mycket stor.
- Mycket hår och skinnbitar, men lite blod, kan vara snuddträff. Eftersöket kan bli svårt.
- Lite hår och blod (ofta avtagande längs flyktvägen) kan vara ett skott genom muskulatur. Eftersöket kan bli svårt.
- Lite blod och vom- eller tarminnehåll indikerar bukträff. Eftersöket kan bli svårt.
- Väldigt långa hårstrån tyder på träff i nackregionen både på älg och vildsvin. Vita hårstrån från en älg tyder på låg träff i buk eller benregionen.
- Spår i marken eller snön som ser onaturliga ut. Ett klart tecken på träff.
Spåra med hund
Hur själva eftersöket går till avgörs av jaktledaren och delvis av hundföraren. Det finns ingen mall för exakt hur ett eftersök med spårhund ska gå till, eftersom det beror på geografin, hundens sätt att jobba och andra faktorer. Det finns också olika åsikter om hur man ska jobba med hund. Man kan sammanfatta det hela med att alla sätt är bra, så länge de fungerar och både hund och husse kan sina saker.
En god idé är emellertid att inledningsvis spåra i band. På det viset får man en riktning och man har möjlighet att upptäcka fler spår efter skadan. Det inträffar att ett påskjutet djur inte släpper blod alls på skottplatsen, men efter 500 meter lämnar stora och ymniga blodspår. Det gäller såväl vildsvin och björn, som hjortdjur.
Två spårar
Vid ett eftersök med hund ska man, om möjligt, vara två personer som spårar tillsammans – den ena manövrerar hunden, medan den andra följer med som skytt.
Två par ögon upptäcker dessutom spår bättre än ett par. Förhoppningsvis kan djuret avlivas av antingen eftersöksekipaget eller någon av de utposterade passkyttarna.
Bered dig på att eftersöket kan bli långt. Klä dig för att gå länge. En sårad älg kan gå någon kilometer innan den lägger sig. Vildsvin går ofta ännu längre. Spårningen kan ta flera timmar, till och med dagar.
När man inget resultat kan det bli aktuellt att släppa hunden och låta den jobba självständigt. Det beror lite på vilken typ av hund som finns tillgänglig och naturligtvis på de fysiska förutsättningarna – till exempel om det finns hårt trafikerade vägar i närheten. Att släppa hunden kan sätta press på det skadade djuret, som därmed kan komma inom räckhåll för en passkytt (skadade djur är vaksamma och kan vara svåra att trycka ut ur täta skogsområden). Hunden kan också ställa (eller ta) djuret, varpå hundföraren kan smyga in och avliva det. Tänk på att så fort hunden släpps så mister man en stor del av kontrollen. Risken är att både hund och vilt försvinner. I värsta fall har man inget kvar att gå på.
Skadat vilt söker sårlega
Ett vilt reagerar normalt för ett icke dödande skott genom att rusa rakt från skottplatsen, därefter sakta in och börja bukta (svänga åt olika håll) och slutligen lägga sig ned i sårlega. Djuret är då påverkat av adrenalinpåslag och flyktreaktionen.
Går man efter djuret för tidigt kan nästa rusning bli mycket kraftig och lång.
Om viltet däremot får ligga en tid sker två saker. Stressen och adrenalinpåslaget minskar – och det blöder mer. Det blir mer obehagligt att röra sig och risken ökar att hela eftersöksekipaget (skottchans), samt lägger sig gärna ganska snabbt igen.
Blodstänk ger ledtrådar
Vid spårning kan man få indikationer på var skadan sitter.
• Blod mitt i spåret kan vara en låg träff eller träff i benen.
• Blod på grenar, som djuret strukit sig mot tyder på högre träff.
• Skvättande blod vid sidan av spåret kan tyda på träffen sitter högt upp och stänks ut från raggen när djuret rör sig.
Det kan vara svårt att se blodstänk i en höstfärgad skog med många naturliga röda färger. Använd vanligt vitt toalettpapper och stryk mot misstänkta röda fläckar.
Ta för vana att känna med fingrarna. Smaka.
Svåra skott
Vet man att djuret är skadat får man skjuta skott på längre håll och i svårare lägen än vad som är lämpligt vid reguljär jakt. Finns det däremot inga indikationer på att djuret är skadat ska man inte chansa.
Dock får man aldrig – inte heller vid ett eftersök – kompromissa kring säkerheten. Som vanligt ska man alltid veta vad man skjuter på och ha ett säkert kulfång bakom. Vid svåra situationer, till exempel om djuret går in bland bebyggelse, ring polisen.
Var försiktig med fångskottet
Fångskott är det avlivande skottet. Om djuret ligger i sårläge skjuts skottet mot halskotpelare eller huvud. I andra situationer kan man skjuta mot hjärta eller lungor. Några saker är särskilt viktiga tänka på:
- Hunden, som kan befinna sig mycket nära viltet.
- Hörseln. Vid skott på nära håll slår smällen tillbaka.
- Rikoschettrisken, om kulan slår in i stenar nära dig.
Eftersök på småvilt
Lagens krav på eftersök gör ingen skillnad mellan till exempel en älg och en hare. Samma krav på eftersök och avlivning gäller för allt vilt.
Generellt kan sägas att hunden och snön är eftersöksjägarens bästa vänner. Vid fågeljakt är det helt oslagbart med en sökande och apporterande hund. Skadskjutna fåglar som hamnar i vass eller högt gräs kan vara omöjliga att hitta utan hund.
Vissa naturfärgade fåglar kan vara svåra att hitta över huvud taget, trots att de ligger fullt öppet. Det är därför lagen om att medföra hund gäller för alla former av fågeljakt, utom på snö, vid jakt från båt över öppet vatten, samt vid jakt vid havskust med vettar.
Skadad fågel flyr snabbt
Det är lätt att underskatta en skadad fågels förmåga att springa eller simma. Skogshönsen är delvis anpassade för att leva på marken och försvinner snabbt i snåren. Änder och gäss kan både simma snabbt och dyka.
I sådan jakt får hunden inte bara förmåga att med hjälp av lukten lokalisera fågeln, utan också en helt annan kapacitet än människan att komma ikapp fågeln och ta den.
Vid skottögonblicket kan man få en ledtråd. Den bästa är när fågeln slår ihop till ”ett paket” och ramlar lealös nästan rakt ned i marken med en duns. Det tyder på en bra träff och fågeln har förmodligen dött redan innan den slår i marken.
Följ fågeln med blicken
Om fågeln viker av, men fortsätter glidflyga, om än lite vingligt, kan man befara det värsta. En sådan fågel kan springa (eller simma) iväg efter landningen och redan vara 100-tals meter från landningsplatsen när du själv kommer fram.
Vid öppet vatten kan du försöka hålla ögonen på fågeln för att se var den tar vägen. Det inträffar att den helt enkelt vilar en kvart, några minuter, varpå man kan hämta den. Men den kan lika gärna leva flera dagar.
Den påskjutna fågeln
Man brukar kunna se hur allvarligt skadade sjöfåglar är på deras huvudhållning.
- Om de har huvudet rakt upp, som vanligt, är de i regel inte döende.
- Om huvudet svajar och nickar bakåt eller framåt är fågeln sannolikt döende.
- Ligger fågeln med halsen utsträckt och huvudet i vattnet är den i regel död – dock inte alltid, så var beredd med ett avslutande skott.
Jagar du exempelvis gås med kula är det bra att ha med sig en hagelbössa för eftersökssituationer.
Var beredd
Om en vinge går av, men fågeln lever, märks det på att den försöker flaxa samtidigt som den faller nästan rakt ned. Det brukar ge ett tumlande intryck. Var beredd en sådan gång, för så fort den slår ned försöker den simma eller springa iväg.
Vid jakt på exempelvis sjöfågel ska du följa fåglarna med blicken även efter ett skott som såg ut som en miss. Det är inte ovanligt att en av fåglarna plötsligt viker av och dyker efter 5–10 sekunders oberörd flygning. Änder har exempelvis en benägenhet att stiga rakt upp när de påskjutits. Följ fåglarna med blicken en stund – plötsligt kan en fågel bara slå ihop vingarna och falla handlöst ned.
Vattnet skyddar
Fåglar som simmar i vattnet är mycket svårskjutna, eftersom vattnet skyddar. Uppkommer sådana situationer så försök komma nära innan du skjuter. Ibland kommer man så nära att man kan ta fågeln. Avlivning av en sådan fågel brukar i regel göras med en liten käpp som slår mot nacken.
Använd hund även på småvilt
Eftersök på räv, grävling, hare och annat småvilt görs bäst med hund. Se avsnittet om grytjakt, som även är en eftersöksform på grävling och räv, som gärna tar skydd nere i marken om de skadas.
Att jaga på snö är bland den säkraste jakt man kan utöva, samtidigt underlättar alla former av eftersök avsevärt. Då kan man upptäcka ett fåtal hårstrån och minsta bloddroppe syns direkt.
Välj effektivaste metoden
Kravet på eftersökshund inom två timmar gäller fortfarande för klövvilt och stora rovdjur, men på räv och nyson kan det vara minst lika effektivt att spåra ”för hand” – och man ska självklart använda den metod som bedöms är effektivast och säkrast. Hunden kan dock i alla fall komma till användning om man måste sätta press på, eller ställa, det skadade djuret.
Som jägare rör man sig mycket i skogen och det kan därför vara bra att känna till jaktförordningens paragraf 40 b, som lyder:
”Anträffas frilevande vilt så skadat eller i sådan belägenhet att det av djurskyddsskäl snarast bör avlivas, får det avlivas även om det är fredat eller om avlivningen sker på annans mark.”
Vid en sådan avlivningssituation får du använda vilket vapen eller tillhygge som helst, bara djuret dör effektivt och inte orsakas mer lidande.
Notera att det bara gäller ”anträffat” vilt som du råkar stöta på. Det kan exempelvis röra sig om en fågel som skadats av en ledning, en övergiven älgkalv med en ögonskada, eller om vilt som av annan anledning skadats.
Det samma gäller om du redan startat eftersök och exempelvis djuret reser och försvinner på annans mark. Då ska alltid jakträtts innehavaren eller markägaren på grannmarken först kontaktas därefter polisen.