Fördjupning Kronhjort
Nästa efter älgen är kronviltet Europas största hjortdjur. Det hade förr en utbredning upp till Mellansverige. Men på grund av intensiv jakt stod arten på randen till utrotning för ett sekel sedan. En liten spillra räddades kvar på några skånska gods. Så sent som vid mitten av 1900-talet fanns endast ett hundratal kronvilt, alla i Skåne. Därifrån har djur sedan överförts till hägn och satts ut på platser, där det tidigare funnits kronvilt. Utöver dessa utsättningar har även kronvilt med annat ursprung satts ut eller rymt på olika håll i landet. Dessutom förekommer invandring från Norge.
Mycket tack vare tillkomsten av nya skötselområden med planerad avskjutning har arten på senare år haft en stark utveckling och visat sig kunna bilda livskraftiga bestånd även i svensk skogsmiljö. Arten förekommer nu på lämpliga platser i hela Götaland och södra Svealand samt här och där i Norrland.
Handjur av kronvilt kallas hjort eller kronhjort. Hondjur som inte fått avkomma kallas smaldjur och därefter hind eller kronhind. Avkomman benämns kalv eller kronkalv, ibland hjortkalv och hindkalv.
Kännetecken
Sommarpälsen är korthårig och rödbrun, men under de två första månaderna är kalven vitprickig. Vinterpälsen är mera långhårig och mörkt gråbrun. Spegeln är gulvit-beige och den 12–15 centimeter långa svansen förhållandevis betydligt kortare än dovviltets och har på ovansidan samma färg som pälsen i övrigt. Kronviltets håller dessutom oftast svansen stilla.
Under hela jaktsäsongen bär hjorten horn. De växer ut under våren och sommaren, fejas i augusti och fälls i mars–april. Den unga hjorten har under andra levnadsåret vanligen bara två spetsar och kallas då spetshjort.
Nästa hornuppsättning är ofta två eller tre, men kan vara så många som fem eller sex, taggar på vardera sidan. En kronhjort sex taggar på varje horn heter gaffelhjort. En hjort med sex taggar på varje horn kallas jämn tolvtaggare. Har den sex taggar på ena hornet och färre, exempelvis fem på det andra, är det en udda tolvtaggare. På motsvarande sätt benämns jämna och ojämna åttataggare, sextontaggare och så vidare.
Fullt utvecklad hornuppsättning får hjorten inte förrän den är cirka tolv år. Den är då kapital. Taggarna i hornspetsen på en hjort med tolv eller fler taggar är formade till den karakteristiska “kronan” som gett arten dess namn.
Hondjuren har påfallande långt nosparti, som blir alltmer utpräglat och stramt med åldern. En gammal hind kan därför ganska lätt skiljas från smaldjur och yngre hindar på huvudets form.
Kännetecknande för båda könen i alla åldrar är rörelserna. Kronvilt kan fly i språng, men vanligen ger de sig iväg i elegant, flytande trav, som närmast påminner om älgens.
Biotop och vanor
Även om kronviltet förmår anpassa sig till ren skogsmiljö, är idealbiotopen det brutna landskapet med omväxlande löv- och blandskog och odlad mark. Fuktiga markavsnitt som vasskantade sjöstränder och kärr är mycket omtyckta.
Födan hämtas huvudsakligen från markskiktet och består av gräs, örter, lavar, ljung och bärris. Kronviltet betar också knoppar och skott av lövträd och buskar och skalar bark av gran, ask, asp och ungtall, varför den också kan orsaka skogsskador. Särskilt i Sydsverige förstör kronvilt mycket skog genom att fläka bark i granplanteringar. Kronvilt kan även orsaka skadegörelse på odlingar av spannmål, rotfrukter, sockerbetor och potatis. Rapsfälten är speciellt begärliga under försommartidens blomning.
Kronvilt är en härdig art som normalt inte har problem att klara av en normal svensk vinter. Men hårda snövintrar eller när man vill avleda hjortarnas fodersök från skadekänsliga områden, kan stödutfodring behövas.
Ursprungligen var kronviltet dagaktivt. Men på grund av störningar från människan och hennes aktiviteter är detta skygga viltslag nu främst aktivt under natten. Tidiga morgnar brukar man dock kunna se kronvilt ute på fält och i skogskanter.
Hindarna är mycket hemortstrogna, men hjortar kan vandra långt från den plats där de är födda. Under större delen av året lever kronviltet i små grupper, ofta en familjegrupp med en hind, hennes kalv och fjolårskalv och eventuellt ytterligare någon hind med kalv. Familjegrupper kan slå sig samman till större flockar under ledning av en gammal och erfaren ledarhind. Unga hjortar kan ibland ingå i en sådan flock. De äldre hjortarna går för sig, ensamma eller med några tillsammans, ibland miltals från sina brunstplatser och hindarna.
Kronviltet är skyggt och störningskänsligt och har skärpta sinnen. Lukt, hörsel och syn är väl utvecklade. Jägaren måste stå väl dold på sitt pass för att inte avslöjas av ledarhindens skarpa blick. Vid fara avger djuren ett skarpt varningsskall eller hostning.
Brunst och fortplantning
I samband med brunsten söker sig de gamla hjortarna till sina brunstplatser. De är i regel områden med bra skydd och bete, där hindarna och deras kalvar håller till.
Den dominerande hjorten, platshjorten, försöker då samla en grupp hindar och håller andra hjortar på avstånd genom ett intensivt brölande och aggressivt beteende. Jämnstarka hjortar kan utkämpa våldsamma strider som ibland slutar med dödlig utgång för den ene.
Kronhjortar kan hävda sig som platshjortar redan vid sex till åtta års ålder men blir vanligen inte fullt kapitala förrän vid 10–14 år. Därefter går de ganska snabbt i retur och lever vanligen inte mycket längre.
Hinden blir könsmogen andra levnadsåret. Dräktighetstiden är åtta månader. Hon föder bara en kalv, i april–maj. Tvillingfödslar är mycket sällsynta, vilket innebär att arten är mindre produktiv än både älg och rådjur.
Spårtecken och jakt
Spårstämpeln är åtta till nio centimeter lång och sex till sju centimeter bred med avtryck av lättklövarna bakom. Vanliga spårtecken av kronvilt är barkflängda stammar, fejningsmärken och gyttegröpar som djuren vältrat sig i, så kallade sölgropar. Spillningshögarna består av små, som är spetsiga i ena änden.
Vid beskattningen av en kronviltstam bör en tredjedel till hälften av de fällda djuren vara kalvar. Övriga djur bör fördelas sig jämnt på könen. Riktmärket ska vara att skjuta de yngsta (smaldjur och spetshjortar) och de äldsta (gamla hindar, dock ej ledarhinden, samt enstaka kapitala hjortar). I en sund kronviltstam ska det finnas hjortar i alla åldrar.
Kronvilt jagas på flera olika sätt, delvis beroende på beståndets täthet, och den lokala jaktkulturen. Vakt- och smygjakt bedrivs överallt medan drev- och tryckjakt samt jakt med kortdrivande hundar främst hör Skåne och Mälardlandskapen till. I mer utpräglade skogsområden förekommer också jakt med långsamt drivande hund. Endast studsare i klass 1 får användas. Oavsett av jaktform ställer lagen krav på att en tränad hund ska finnas tillgänglig för att spåra upp eventuellt skadskjutet kronvilt.
Sjukdomar hos kronvilt
Vår svenska kronviltstam är relativt sjukdomsfri. Fågeltuberkulos är dock ganska vanlig och ger variga härdar i lever, mjälte och lymfknutor. En annan infektionssjukdom är pseudotuberkulos, som också ger upphov till variga bölder i inre organ och lymfknutor. Pseudotuberkulos smittar via gnagare och smutsiga foderplatser där bakterien kan förekomma i stora mängder i fodret.
Infektioner med hjärnhinnemask är ganska vanliga hos kronvilt. Parasiten ses vanligen mellan muskler, men kan också finnas i ryggmärgskanalen. I musklerna ses masken som en svart cirka fem centimeter lång sytråd i en grönaktig gelémassa. Hjärnhinnemask i ryggmärgskanalen leder till rörelsestörningar och andra neurologiska symptom. Parasiten smittar inte till människor eller hundar.
En parasit som ses hos kronhjort är en rundmask, som syns som centimeterlånga cigarrformade maskar under huden.
Sammanfattning
- En kronhjort blir kapital först vid omkring tolv års ålder.
- Kronvilt söker en stor del av sin föda i markskiktet, men äter också kvistar och knoppar från träd.
- I Sydsverige gör kronvilt skada genom att fläka bark i granplanteringar.
- Kronviltet är mest aktivt under natten och tidigt om morgonen.
- Hindarna är hemortstrogna, men hjortarna vandrar långa sträckor till och från brunstplatserna.
- Alla sinnen, inklusive synen, är väl utvecklade hos kronvilt.
- Kronviltet brunstar huvudsakligen i september. Kalvarna föds i april–maj.
- En kronhind föder bara en kalv varje år.
- Vid beskattning av en kronviltstam bör nästan hälften av de fällda djuren vara kalvar.