Mufflon

Mufflon är ett flocklevande bergsfår med kort päls och svans och betraktas som stamformen för tamfåret. Arten härstammar från Medelhavets torra klippöar, varifrån den införts till andra länder som jaktobjekt. Hos oss förekommer mufflon främst i vilthägn. På några ställen i Mälardalen har djur som rymt bildat frilevande bestånd. Dessutom har arten satts ut på några öar längs kusten.

Mufflon räknas till slidhornsdjuren. De fäller inte sina horn som hjortdjuren. I stället växer hornen i längd och tjocklek under hela livet. Baggens horn är halvmånformigt böjda, hos vuxna djur vridna nästan ett helt varv eller mer. Tackan är mindre och saknar horn eller så har hon bara ett par korta stumpar.

Mufflon trivs bäst på torra, steniga marker och söker i huvudsak sin föda från markskiktet. De äter mest fint gräs och örter av olika slag men betar höst och vinter även bärris, lavar och sly; framför allt unga plantor av ädellövträd, asp, rönn och hassel. Mufflon kan beta upp till en och en halv meter över marken genom att ställa sig på bakbenen. De kan även gnaga bark av barrträd, särskilt vintertid. Näringskonkurrens med rådjur kan uppstå.

Brunstperioden infaller under oktober–december. Endast de dominanta baggarna brukar få möjlighet att para sig. I Sverige blir tackorna könsmogna vid ungefär ett och ett halvt års ålder och föder sina lamm, vanligen ett per tacka, efter fem månaders dräktighet.

Mufflon är ett dags- och skymningsdjur. Under ostörda förhållanden bildar tackor, lamm och unga baggar egna flockar som håller ihop hela året. Äldre baggar bildar egna grupper och de äldsta går ofta ensamma. De ansluter sig till tackor och lamm bara under brunsten.

Frilevande mufflonpopulationer är lätt att förvalta eftersom arten är utpräglat flocklevande och mycket hemortstrogen. Vanliga jaktformer är smygjakt.

Spåret kännetecknas av den korta steglängden och de triangelformade, cirka sex centimeter långa klövarna.

Jakt och jaktmetoder

Mufflon jagas främst i vilthägn, där merparten av Sveriges population finns. Artens starka flockbeteende och begränsade hemområden gör den relativt lätt att förvalta och jaga.

Den vanligaste jaktformen är smygjakt, där jägaren rör sig tyst och försiktigt genom terrängen för att lokalisera och närma sig viltet. Eftersom mufflon ofta är aktiva under dagtid och vistas i öppna eller halvöppna marker, lämpar sig smygjakt väl.

Vakjakt förekommer också, särskilt vid kända betesplatser eller vattenhål. Mufflon är vaksamma och har goda sinnen, särskilt hörsel och syn, vilket ställer krav på smygförmåga och vindriktning.

Drevjakt är mindre vanligt, men kan förekomma i större hägn eller områden med frilevande populationer. Denna jaktform kräver god samordning och kännedom om djurens flyktvägar.

Mufflonjakt kräver tålamod, god jaktetik och kunskap om terrängen. Tack vare baggarnas karakteristiska horn räknas de ofta som attraktiva trofé­djur.

SAMMANFATTNING

• Mufflon finns hos oss nästan enbart i vilthägn.
• Man anser att mufflon är stamformen för våra tama får.
• Som hos andra slidhornsdjur fälls inte hornen, utan växer hela livet.