Vitsvanshjort

Kännetecken:
Vitsvanshjorten är ett medelstort hjortdjur med smäcker kropp och långa ben. Kroppslängden är 150–200 cm och mankhöjden omkring 90–110 cm. Pälsen är rödbrun på sommaren och gråbrun på vintern. Den mest utmärkande egenskapen är den långa, vita svansen som den höjer och visar som en varningssignal när den flyr. Hanen (bock) har horn med flera taggar som fälls varje vinter och växer ut igen på våren. Honan (get) är mindre och saknar horn.

Förekomst:
Vitsvanshjorten härstammar från Nordamerika men har inplanterats i Finland och därifrån spridit sig till delar av norra Sverige. Den trivs i blandskogar, jordbruksområden och skogar med gott skydd och rik tillgång på föda.

Föda:
Vitsvanshjorten är växtätare och äter gräs, örter, löv, skott, bark, ekollon och jordbruksgrödor. Under vintern lever den främst av knoppar och ris.

Ungar:
Honan föder oftast en eller två kalvar i maj–juni. Kalvarna är ljusbruna med vita fläckar som försvinner senare på sommaren.

Brunst:
Brunsten infaller under sommaren. Under denna tid slåss bockarna med hornen och markerar revir genom doftkörtlar och markeringar.

Läte:
Vitsvanshjorten kan ge ifrån sig korta, vassa varningssnortningar vid fara. Under brunsten hörs bockarnas grymtningar och frustningar.

Spår:
Klövspåren är spetsiga och relativt smala, cirka 6–8 cm långa, liknande rådjursspår men större. Spillningen består av små, mörka kulor, ofta i högar.

Jakt:
Vitsvanshjorten jagas under hela året för det är en invasiv art, genom smygjakt, vakjakt eller drevjakt. Den är främst aktiv i gryning och skymning och är mycket vaksam och snabb.

Vapenklass:
För jakt på vitsvanshjort krävs klass 1-vapen, alltså kulvapen med minst 2 700 joule vid 100 meters avstånd.