
Kännetecken:
Illern är ett litet mårddjur med lång, smal kropp och korta ben. Kroppslängden är 35–45 cm, svansen 12–19 cm, och vikten 0,7–2 kg (hanen är betydligt större än honan). Pälsen är mörkbrun till svartbrun med ljusare underull och ett blekt ansikte med mörka ögonmasker. Den luktar starkt, särskilt vid stress, på grund av doftkörtlar under svansen.
Förekomst:
Illern finns främst i södra och mellersta Sverige, särskilt i jordbruksområden, skogar, våtmarker och nära vattendrag. Den undviker fjälltrakterna och saknas på Gotland. Arten är mer nattaktiv och svår att se än t.ex. mård och mink.
Beteende:
Illern är ensamlevande och nattaktiv, och tillbringar dagarna i hålor, stenrösen eller lador. Den rör sig snabbt och smidigt och är en skicklig jägare. Illern är marklevande men kan också simma vid behov. Den är känd för sitt kraftiga bett och sin förmåga att döda byten större än sig själv.
Föda:
Illern är köttätare och lever främst av möss, sorkar, grodor, fåglar och ägg, men äter även insekter och kadaver. Den dödar ofta fler byten än den äter och gömmer överskottet för senare bruk. På gårdar kan den ibland ta höns och duvor.
Fortplantning:
Parning sker i mars–april. Dräktigheten varar 40–43 dagar, och honan föder 3–8 ungar (valpar) i maj–juni. Boet placeras i ihåliga träd, stenrösen eller gamla rävgryt. Ungarna blir självständiga på sensommaren.
Spår och tecken:
Utbredning:
Illern finns i stora delar av Europa. I Sverige förekommer den främst i södra och mellersta delarna, men är numera mindre vanlig på grund av habitatförändringar, trafik och konkurrens från mink.
Jakt:
Illern är jaktbar 1 sep-28 februari, men jakt bedrivs främst höst och vinter. Vanliga metoder:
Vapenklass:
Vid jakt på iller används kulvapen i klass 1-4 eller hagelgevär (hagelstorlek nr 5–7).
Tänk på till jägarexamen: