
Kännetecken:
Ringduvan är Sveriges största duva, cirka 40–45 cm lång med ett vingmått på 75–80 cm.
Den känns lätt igen på sin gråblå fjäderdräkt, rosafärgade bröst, vita fläck på halsens sidor (”ringen”) och vita vingband som syns tydligt i flykten.
Stjärten är grå med mörk kant, och ögonen är gula.
Lätet är ett djupt, rytmiskt “ho-ho-ho-hoo-ho”, ofta upprepat i följd.
Förekomst:
Ringduvan finns i hela Sverige utom i de allra nordligaste fjälltrakterna.
Den trivs i blandskog, lövskog, jordbrukslandskap, parker och trädgårdar.
Under senare år har den blivit allt vanligare i städer och tätorter.
Beteende:
Ringduvan är fredlig och vaksam, men kan vara försiktig vid markfödosök.
Den lever parvis under häckningen, men samlas i stora flockar på hösten.
Under flyttningen bildar den tydliga flockar som ofta ses på himlen i oktober.
Föda:
Ringduvan äter främst växtföda – frön, spannmål, bär, örter och ekollon.
På våren och sommaren kompletterar den dieten med insekter och maskar, särskilt till ungarna.
Fortplantning:
Häckningen sker från april till augusti och många par hinner med två eller tre kullar per år.
Boet byggs av kvistar och ris i träd eller på byggnader.
Honan lägger två vita ägg, som ruvas av båda föräldrarna i 16–17 dagar.
Ungarna matas med ”duvmjölk”, en näringsrik vätska som föräldrarna producerar, och blir flygfärdiga efter 3–4 veckor.
Flyttning:
Ringduvan är delvis flyttfågel.
De flesta svenska fåglar flyttar till Västeuropa (framför allt Frankrike, Nederländerna och Spanien) under hösten.
I södra Sverige finns stannfåglar året runt.
Utbredning:
Förekommer i stora delar av Europa och västra Asien.
I Sverige är den mycket vanlig och talrik, särskilt i jordbruksbygder.
Jakt:
Ringduvan är jaktbar i Sverige enligt bilaga 1 i jaktförordningen.
Jakttid:
södra sverige 16 augusti – 31 december
Norra sverige 1 augusti – 31 december.
Jakten sker ofta vid åkermark, skogsbryn där duvorna äter.
Lockjakt med duvbulvaner eller gömsle är en vanlig metod.
Vapenklass:
Vid jakt används:
Tänk på till jägarexamen: