ALLMÄNT OM HJORTDJUR

Hjortdjuren räknas till gruppen idisslare. Handjuren har oftast grenande horn, som fälls och förnyas varje år. I Sverige förekommer fyra vilda arter av hjortdjur: älg, kronvilt, dovvilt och rådjur. Även renen tillhör hjortdjuren, men hos oss utrotades vildrenen så sent som i slutet på 1800-talet. Däremot finns det vildren i både Norge och Finland.

De flesta hjortdjur lever i större eller mindre trupper. Sammanhållningen varierar med arten och med tiden på året.

Hjortdjur är polygama, vilket innebär att en hane om möjligt parar sig med flera honor. För alla hjortdjur utom rådjuret infaller parningstiden eller brunsten på hösten och ungarna föds på våren eller försommaren året efter. Rådjuret brunstar redan i månadsskiftet juli–augusti och är det enda av våra hjortdjur som har så kallad fördröjd fosterutveckling. Embryot utvecklas extremt långsamt i livmodern under hela hösten och fosterutvecklingen tar inte fart förrän ungefär vid årsskiftet. Dräktighetstiden för rådjur är därför lång, cirka 300 dagar, att jämföras med älgens 240 dagar.

FLYKTDJUR

Hjortviltets överlevnadsstrategi bygger på att så tidigt som möjligt upptäcka en fara och att fly. De är snabba och uthålliga och har mycket väl utvecklade sinnen. Luktsinne och hörsel anses skarpast. En älg, eller ett människa eller ett rovdjur på flera hundra meters håll när förhållandena är goda och reagerar blixtsnabbt på svaga ljud från till exempel prassliga kläder eller ett vapen som osäkras. Jägarerfarenheten klassar också synen som god, speciellt hos kron- och dovvilt.

Trots att de flesta flyr undan en fara är hjortdjur i regel inte försvarslösa. Vuxna älgar och hjortar försvarar sig ofta framgångsrikt med både klövar och horn. Älgjakt med stållande hund bygger på älgens medfödda beteende att försvara sig mot rovdjur. Även kronvilt kan ibland låta sig ställas av hund.

BRUNST

Under brunsten, parningstiden, konkurrerar handjuren om honornas gunst. Det kan som hos kronvilt, som brunstar i september, ske genom att dominanta hanar, platshjortar, lockar till sig så många hondjur som möjligt för att para sig med vart och ett av dem. De måste då slösa mycket tid och kraft på att hålla ihop sitt harem och avskräcka konkurrerande hjortar från att para sig med någon av hindarna.

Många stora hjortar är så medtagna efter brunsten att de inte överlever vintern.

Rådjurets brunst är inte lika dramatisk som kronviltets, men även råbocken förlorar vikt och kondition under denna tid. Han försvarar energiskt sitt revir mot inkräktande bockar och uppvaktar enträget revirets hondjur. Ofta lämnar han inte utvald get ur sikte på åtskilliga dygn och överger henne först efter ett antal hoppförsök och parning ett antal gånger.

Under älgens brunsttid kan tjurar vandra vida omkring för att hitta kor att para sig med. En älgko är bara mottaglig för betäckning under något dygn och då måste tjuren finnas på plats. Kon kan då aktivt söka efter en lämplig tjur. Annars brunstar hon efter tre veckor och sedan flera gånger under hösten. Senfödda kalvar med låga slaktvikter kan därför vara ett tecken på tjurbrist. Brunstperioden är mycket krävande även för älgtjurarna och de förbrukar då all det extra fett de lagt på sig under sommaren.

IDISSLARE

Växtföda består till stor del av cellulosa, som är svårt för djurmagen att bryta ner. Olika djurgrupper har löst detta problem på olika sätt. Hjortdjuren gör det genom att idissla.

Idisslare tuggar sin föda två gånger. De har fyra magar och en mycket specialiserad matsmältningskanal. Ny föda hamnar först i våmmen, som är den största av magarna, och därefter i nätmagen. Sedan först delvis brutits ner och blandats med saliv, stöts den upp och tuggas en gång till innan den sväljs ner i bladmagen. Där tas vatten upp innan födan bryts ner ytterligare i löpmagen.

Trots denna komplicerade procedur bryts inte alla växtdelar ner ordentligt och idisslarnas spillning kan därför ge näring åt i första hand många insekter.

Idisslandet förklarar en del av djurens beteende. Alla som en stund studerat en älg, en hjort, ett rådjur eller kanske en ko har säkert lagt märke till att djuret betar en stund och därefter drar sig tillbaka och lägger sig ner för att idissla den nyss intagna födan. Det är ett beteende värt att lägga på minnet för i första hand smygjägare. Alltför många smygjakter har förstörts av att villebrådet legat dolt av vegetation och plötsligt rest sig upp och flytt.

KLÖVARNA

Hjortdjur har, liksom vildsvin och mufflon, klövar. En klöv är en tåspets som i ytterkanterna är förstärkt med hornämne, samma material som våra naglar är uppbyggda av. Klövvilt har på varje ben två framåtriktade klövar som bär djurets hela vikt och två små, bakåtriktade lättklövar. Dessa sitter något högre och lämnar hos hjortdjuren avtryck i marken bara när djuret springer eller hoppar eller då underlaget är mjukt.

HORNEN

Hjortdjurens horn består av benvävnad. Hornen fungerar som en slags gradbeteckning bland handdjuren. De används för att imponera med, mera sällan till strid och försvar. Ett handjur, som av någon anledning mister sina horn, hamnar lägst i rangordningen.

Hornens storlek bestäms av arvsanlag, näring och djurets ålder. De växer ut från rosenstockarna, som är benutskottet på pannbenet. Under hela tillväxtperioden är hornen överdragna med blodkärlsrik basthud. När hornen är färdigutvecklat torkar basthuden ihop och skrapas av mot träd och buskar – hornen fejas.

Nyfejade horn är röda av blod efter basthuden men får efterhand mörkbrun färg. Nyansen beror i hög grad på vilka växtslag hornen fejats mot.

Hornen fälls sedan ett skikt mellan rosenstocken och hornets bas, rosenkransen, luckrats upp och försvagats. Basthud bildas snabbt över brottytan på rosenstocken och ett nytt horn börjar växa ut.

Råbockarna börjar fälla sina horn redan i oktober. Älgtjurar samt hjortar tappar inte hornen förrän på eftervintern. En generell regel är att de djur som brunstar först, oftast äldre tjurar, hjortar eller bockar, fäller sina horn först och de yngre sist.

Man säger att en älgtjur, råbock, kron- eller dovhjort är kapital när den bär sin största hornuppsättning. Generellt ökar hornens volym och massa med stigande ålder, därefter går hornutvecklingen tillbaka i form av så kallade returhorn.

Hornen är inte bara handjurens statusymbol utan även jägarens trofé som vackert monterade brukar pryda hemmets eller jaktstugans väggar som minne av en lyckad jakt. Hornen värderas efter ett särskilt poängsystem och troféer som överskrider vissa poänggränser tilldelas Svenska Jägareförbundets hornmedalj. Syftet med värderingen är inte att belöna skytten utan markägaren eller jakträttsinnehavaren. Värderingen ses ses som ett mått på markens viltproducerande förmåga och på den viltvård som bedrivs.

TÄNDERNA OCH ÅLDERN

Vid åldersbestämning av hjortdjur ger tänderna god vägledning. Med tilltagande ålder nöts de och tuggytorna jämnas ut. För att grovt kunna skatta ett djurs ålder måste dock tänderna kunna jämföras med en så kallad tandstege eller åldersteg med ett antal typkäkar av djur med känd ålder och som kommer från samma område.

Ett säkrare sätt är så kallad tandsnittning, där man med exempelvis bågfils klinga eller kniv snittar tanden och med hjälp av lupp räknar årsringarna i tandcementet (den vävnad som fäster tanden i käken) snittyta. Tandcementet växer kontinuerligt med viss säsongsvariation. En bred zon anläggs under sommaren och en smal under vintern, ungefär som årsringarna hos träd.

Hos älgar kan det ibland vara svårt att skilja en stor, väluppfött kalv från en liten fjoling. En årskalv har dock underkäken bara fyra kindtänder i vardera underkäkshalva. En fjoling har sex, även om den innersta inte alltid är helt utvuxen. En fjoling kan i sin tur skiljas från en äldre, vuxen älg på de tre främsta kindtändernas utseende. Hos fjolingen är de betydligt ljusare än de inre tänderna och mjölktänderna kan sitta kvar som ”skållor” på de tre, framträngande permanenta tänderna.

VIKTIGA FÖR JÄGARE OCH ROVDJUR

I naturen är hjortdjuren en mycket viktig bytesresurs för i första hand de stora rovdjuren. Varg och lo lever till största delen på hjortdjur eller kadaver av sådana. Räven är en betydande predator på rådjurskid liksom björnen på älgkalvar.

Sedan urminnes tid har hjortviltet också varit en viktig födoresurs för människan och än i dag har främst älgjakten stor lokal betydelse för folkhushållningen. Räknat i kilo kött är utbytet av den svenska jakten på älg i synnerhet och hjortvilt i allmänhet mångdubbelt större än utbytet av all annan jakt. Av övriga viltslag är det bara vildsvinet som kan jämföras med älg, hjort och rådjur i detta avseende.

Eftersom de stora rovdjuren under de senaste decennierna haft en rekordartad återetablering i vårt land och för första gången på mycket länge numera är spridda över större delen av vårt land, har älgjägarna fått nöja sig med att fälla färre djur. Är det inte vargen i sig man är emot utgörs missnöjet av att det är vargens inverkan på jakten människor oroar sig för. En älgkalv betad av varg har enligt vissa undersökningar dödats vid mer än en månads ålder, när den redan vandrat med sin mor under veckor. För många jägare upplevs en försvårad älgjakt vara det största problemet med täta rovdjursstammar. Vargens benägenhet att jaga hundar skapar särskilt stor oro och ilska.

Löshundsjakt på älg och harjakt med stövare är traditionella jaktformer som fått stryka på foten i områden med varg. Förlusten av möjligheten att jaga rådjur med sin hund kan på samma sätt upplevas svårare än avsaknaden av rådjurssköt till hushållet.

Frånsett senare års ökande inverkan av varg, björn och lodjur har de senaste decennierna varit mycket framgångsrika för hjortviltet i Sverige. Älg- och rådjursstammarna ökade kraftigt i slutet av 1900-talet, men hann också börja minska igen före millennieskiftet. Kron- och dovvilt är stadigt i ökning. Särskilt kronviltet har på senare tid vidgat sitt utbredningsområde mot norr.

Jakt är den främsta dödsorsaken och den viktigaste reglerande faktorn för våra hjortviltarter. De jagas främst vid vakt-, drev- och tryckjakt. Ofta används hundar; ställande för älg och drivande eller kortdrivande för övrigt hjortvilt. Smygjakt är en vanlig jaktform, speciellt på råbockar. Även klövvilt jagas under hösten. Vanligen i kombination med smyg- eller vaktjakt.

SAMMANFATTNING

Luktsinne och hörsel samt ofta även synen, är väl utvecklade hos hjortdjuren.
Hjortdjurens parningstid kallas brunst.
Hjortdjuren är idisslare, vilket har till följd att de då och då lägger sig ner och tuggar om födan.
Hornen hos hjortdjuren består av ben. De fälls och växer ut på nytt varje år. Av våra vilda hjortdjur bär endast handjuren horn.
De växande hornen täcks av blodkärlsrik basthud, som torkar och fejas bort när hornet vuxit färdigt.
Ett hjortdjurs horn blir i princip större och kraftigare för varje år tills individen nått sin bästa ålder. Han sägs då vara kapital. Därefter blir hornen mindre, djuret går i retur.
Genom att studera tänderna kan man i vissa fall åldersbestämma hjortdjur. En älgkalv har exempelvis endast fyra kindtänder i vardera underkäkshalva, en vuxen har sex.
Jakt är den viktigaste reglerande faktorn för våra hjortviltarter och den främsta dödsorsaken.