


Kännetecken:
Fältharen är större och mer långbent än skogsharen. Kroppslängden är 50–70 cm och vikten 3–6 kg. Öronen är längre än huvudets längd och har tydliga svarta spetsar. Svansen är mörk ovanpå och vit undertill. Pälsen är gulbrun till gråbrun året runt — fältharen byter inte färg vintertid, till skillnad från skogsharen.
Förekomst:
Vanlig i södra och mellersta Sverige, men saknas naturligt i norra Norrland och på Gotland. Fältharen trivs bäst i öppna jordbruksmarker, betesmarker och skogsängar, men kan även ses nära samhällen och golfbanor.
Beteende:
Fältharen är mest aktiv under skymning och natt. Den är ensamlevande, men flera individer kan samlas på samma fält under vårens parningslek. Den springer snabbt (upp till 70 km/h) och flyr i långa bågar.
Föda:
Växtätare som äter gräs, örter, odlade grödor, spannmål och rotfrukter. Under vintern lever den på bark, knoppar och ris.
Fortplantning:
Parning sker från februari till augusti. Honan får 2–4 kullar per år med 1–5 ungar (kull) per gång. Dräktigheten varar cirka 42–44 dagar. Ungarna är födda med päls och öppna ögon och kan snabbt klara sig själva.
Spår och tecken:
Utbredning:
Fältharen infördes till Sverige under 1800-talet och har spridit sig över stora delar av landet. Den har delvis trängt undan skogsharen i söder tack vare sin anpassning till öppna landskap och mildare vintrar.
Jakt:
Fältharen jagas från 1 september till 28 (eller 29) februari, beroende på län. Vanliga jaktformer är drevjakt med drivande hund (stövare) samt Klappjakt.
Jakten bedrivs ofta på fält och i skogsbryn.
Vapenklass:
Vid jakt på fälthare används hagelgevär, eller kulgevär klass 3 (vanligtvis hagelstorlek nr 3–5).
Tänk på till jägarexamen: