Jägaren och samhället

Jägaren och samhället

Jakten är en viktig och naturlig del av samhället:
Jakten krävs för att balansera vissa viltstammar, inte minst för skogsbrukets, jordbrukets och trafikens skull.
Jakten krävs för att hålla oönskade och onaturliga arter under kontroll.
Jägare behövs för trafikeftersök, skyddsjakt och avlivningar.
Jakten har ett stort rekreationsvärde och betyder mycket för många människor, samt har en stor ekonomisk betydelse såväl inom detaljhandeln som för markägarna.
Jakten och viltköttet är en naturresurs som man ska utnyttja och förvalta på ett klokt sätt.

Balansen satt ur spel
Den naturliga ekologiska balansen är sedan lång tid kraftigt påverkad – och bitvis satt ur spel – av människan. Även i ”glesbefolkade” Sverige är människan den totalt dominerande arten (se kapitlet ekologi) och människans rörelser i mer än 1 000-tals år har förändrat naturen radikalt. Som vi nämnde i det inledande kapitlet är alla våra svenska arter gynnsamma, ända ner till den vi tidigare rört i naturen så att det inte troligt att de – utan extrema konflikter med människan – tillåts återta någon sorts naturligt (ursprungligt) numerär.

Samtidigt skapar skogsbruk och jordbruk ökade och förändrade fodertillgångar för många växtätare. Onaturliga arter förändrar livsbetingelserna för inhemska arter radikalt. Och så vidare.

Människan styr
Att människan danat naturen på det här sättet kan man ha varierande åsikter om och olika krafter i samhället; ekonomiska, politiska och ideologiska, försöker påverka utvecklingen åt olika håll.
Allt tyder emellertid på att det under överskådlig tid framöver krävs jakt för att kontrollera många viltarter. Politiska beslut avgör hur stora populationer av vilt vi ska ha. Viltpopulationerna ska inte bara hålla en ur ekologisk synpunkt rimlig nivå, utan också en ekonomiskt (exempelvis betesskador och rovdjursskador) och säkerhetsmässigt (trafiken) godtagbar nivå. Även jägar-, markägar- och glesbygdsintressen, samt viltköttets roll som en ekologisk och ekonomisk resurs är viktiga delar i den slutliga avvägningen.
Mitt i detta befinner dig alltså du som jägare. Du är en av parterna i den här diskussionen, samtidigt som du också har ett stort ansvar för hur den praktiska jakten bedrivs.

Specialistkunskaper
Som jägare besitter du speciella kunskaper och erfarenheter som större delen av befolkningen saknar. Det betyder också att du automatiskt har ett moraliskt ansvar att bidra till samhället med dina speciella kunskaper. Utgångspunkten är ideellt arbete – precis som nästan all föreningsverksamhet och fritidsverksamhet i övrigt baseras på.
I vissa fall kan staten ersätta jägare för insatser vid exempelvis trafikolyckor och forskning. Det handlar inte om “löner” i egentlig bemärkelse, utan mer om kostnadsersättningar.
Dock är det en tydlig signal om att jägarens insatser är viktiga för samhället.

Inventeringar, skyddsåtgärder och skyddsjakt
Jägarnas inventeringsinsatser är mycket viktiga för både viltförvaltning och forskning. Jägarkåren är sedan länge en betydelsefull forskningsresurs och kan med sin numerär och lokalkännedom ta fram omfattande och heltäckande inventeringsunderlag.
I vildsvinsutsatta områden kan det bli fråga om att hjälpa svårt drabbade jordbrukare med stängsling eller åtgärder för att locka undan viltet från områden där de gör skada. Jägarna ska också bistå med skyddsjakt när det uppstår skador. Det gäller inte bara vildsvin, utan också hjortdjur, fåglar och andra småviltarter.

Folkrörelse
Jägarna utgör inte ensam med alla dessa förpliktelser. Enligt Sifoundersökningar jagar mer än en halv miljon människor någon dag om året. Mer än 276 000 personer löste statligt jaktkort jaktåret 2010/11 – ungefär lika många som antalet licensierade fotbollsspelare i Sverige. Det finns två jägarorganisationer, Jägarnas Riksförbund och Svenska Jägareförbundet, som är remissinstanser när nya lagar och jaktbeslut diskuteras. De båda hjälper sina runt 200 000 respektive medlemmar i någon av dessa organisationer. Lantbrukarnas Riksförbund, Sveriges Jordägareförbund, Kennelklubben och skogsägarföreningar är några fler exempel på organisationer som har ett stort engagemang i jaktfrågorna.

Lagar och organisation

Det finns en mängd lagar, förordningar och föreskrifter som berör jägare och jakt. Du har stött på viktiga delar av lagstiftningen i andra avsnitt av den här boken. Lagar, förordningar och föreskrifter ändras ibland – och det är jägarens ansvar att hålla sig informerad om vad som gäller.

För att vara säker på att du har den senaste versionen av lagstiftningen ska du söka upp originaltexterna på internet: www.notisum.se, eller på exempelvis de statliga verkens och länsstyrelsernas hemsidor. Man kan också enkelt söka med någon av de vanliga sökmotorerna, till exempel på ordet ”jaktförordning”, så hamnar man rätt ganska snabbt.

Lagar som påverkar jakt och jägare

Här är en grov översikt av de lagar som antingen direkt eller indirekt (via motsvarande förordningar eller myndighetsföreskrifter) styr jägarens vardag:

Jaktlagen. Här regleras bland annat viltvården, rätten till jakt och jaktens bedrivande.

Vapenlagen. Här regleras innehav, hantering och utförning av skjutvapen och ammunition.

Lagen om viltvårdsområden. Här framgår hur ett viltvårdsområde ska fungera och vilka befogenheter det har.

Terrängkörningslagen. Bestämmer bland annat hur jägare får använda terränggående fordon i skogen.

Lagen om tillsyn över hundar och katter. Viktig för alla som äger en jakthund.

Djurskyddslagen. Hur man ska behandla djur i fångenskap.

Livsmedelslagen. Här regleras vad vi får göra med viltköttet.

Ordningslagen. Påverkar var du får använda skjutvapen.

Lagen om brandfarliga och explosiva varor. Berör ammunitions- och kruthantering, bland annat för handladdare.

Rennäringslagen. Ger samerna speciella jakträttigheter.

Grundlagar. Här finns till exempel jordabalken och miljöbalken, där ärenden och nyttjanderätter, samt skydd av djur, växter och natur, regleras.

De viktigaste lagarna för jägare är jaktlagen och vapenlagen. Under dessa lagar finns jaktförordningen och vapenförordningen. Och under dessa finns Naturvårdsverkets föreskrifter och Rikspolisstyrelsens föreskrifter.

Lagrarnas och reglernas struktur

Lagarna är grunden för hela regelverket och kan bara ändras genom riksdagsbeslut. I lagarna framgår vad regeringen eller andra myndigheter får fatta beslut om.

Om regeringen kompletterar en lag med ytterligare regler kallas det för förordning (till exempel jaktförordningen eller vapenförordningen). Förordningen är ofta mer utförlig och detaljerad än lagen.

En del beslut och regler är delegerade till exempelvis Naturvårdsverket, Rikspolisstyrelsen, länsstyrelser eller andra myndigheter. När ett statligt verk utfärdar bestämmelser kallas det föreskrifter – som oftast kompletteras med ”allmänna råd” som ska hjälpa utövare och berörda att tolka detaljerna i lagar, förordningar och föreskrifter.

Jakttiderna är en förordning

Ett exempel på ett regelverk som både är centralt för jägaren och ändras emellanåt är den allmänna jakttiden. Det är den förordning som talar om när en jakträttsinnehavare utan särskilt tillstånd får jaga och fälla vissa viltarter.

Eftersom en lag ska vara något så när beständig, samtidigt som jakttider måste kunna ändras löpande, så säger jaktlagen följande. Regeringen får meddela föreskrifter om de tider när olika slag av vilt får jagas inom skilda delar av landet, tillstånd till jakt under en särskild jakttid (licens), samt tillstånd till jakt för att förhindra skador av vilt.”

Det räcker alltså med ett regeringsbeslut för att ändra den allmänna jakttiden på en art eller besluta om licensjakt eller skyddsjakt på en art.

För vissa arter ändras förutsättningarna varje år och de är dessutom mer eller mindre lokala över landet. Därför har man delegerat vissa beslut till länsstyrelserna – till exempel om den allmänna jakttiden och licenstilldelningar för älg, kronhjort och vissa stora rovdjur, samt vissa skyddsjaktfrågor. Länsstyrelsen kan också besluta om inskränkningar i den allmänna jakttiden för småvilt, till exempel vid en hård vinter.

En del jaktidsfrågor och skyddsjaktfrågor anses vara så viktiga, exempelvis när det gäller jakt på skyddade arter, att rätten att besluta om licenser, jakttid och skyddsjakt ligger på Naturvårdsverket.

Lokala föreskrifter

För en jägare finns också fler beslut och föreskrifter att förhålla sig till:

• Polisen fattar beslut om vapentillstånd och om exempelvis avlivningar, eftersök vid trafikolyckor och om skyddsjakt på rovdjur eller andra djur som man bedömer utgör en fara för människor.

• Kommuner kan uppdra åt särskilt utsedda skyddsjägare att hålla efter vissa skadedjur. Kommunerna har i regel också en lokal ordningsstadga som kan innehålla regler om hundhållning, vapen och skytte.

• I den egna jaktklubben eller i viltvårdsområdet fattas beslut som direkt berör jägarna, till exempel arrenden, avgifter och mycket annat.

Reglernas hierarki

En lägre nivå av föreskrifter och regler får inte inskränka på föreskrifter högre upp i den juridiska hierarkin. En förordning får inte bryta mot lagen. Ett länsstyrelsebeslut får inte bryta mot en förordning – och så vidare.

Ibland kan det vara svårt att avgöra var gränserna går. Ett exempel är om viltvårdsområden fattar beslut som inskränker den allmänna jakttiden på småvilt, som rådjur. Sådana beslut får inte tas godtyckligt, eftersom det är en stor inskränkning av jakträttshavarens rätt.