

Kännetecken:
Minken är ett litet, smalt mårddjur med korta ben och lång kropp. Kroppslängden är 30–45 cm, svansen 10–20 cm, och vikten 0,5–1,5 kg (hanen betydligt större än honan). Pälsen är mörkbrun till nästan svart med vit fläck på hakan och ibland på bröstet. Pälsen är tät, glansig och mycket vattenavvisande. Minken har simhud mellan tårna och är väl anpassad till ett liv vid vatten.
Förekomst:
Minken härstammar från Nordamerika och infördes till Sverige i början av 1900-talet för pälsuppfödning. Den har sedan spridit sig i hela landet, särskilt längs kuster, sjöar, åar och våtmarker. Den saknas dock på Gotland.
Beteende:
Minken är ensamlevande och territoriell. Den rör sig mest nattetid, men kan även vara aktiv i gryning och skymning. Den är en duktig simmare och dykare, och uppehåller sig alltid nära vatten. Den gömmer sig i håligheter, stenrösen, under rötter eller i gamla bisam- och råtthål.
Föda:
Minken är köttätare och jagar både på land och i vatten. Den äter fisk, kräftor, grodor, fåglar, ägg, smågnagare och insekter. Den kan även döda fler byten än den äter och gömmer ofta födan till senare.
Fortplantning:
Parning sker i mars–april, och efter en dräktighet på cirka 40 dagar föds 4–6 ungar (valpar) i maj–juni. De föds i ett bo fodrat med mossa, gräs och hår. Ungarna lämnar modern under sensommaren.
Spår och tecken:
Utbredning:
Minken finns i hela Sverige utom på Gotland, och har spridit sig över stora delar av Europa. Den betraktas som en invasiv art, eftersom den tränger undan inhemska arter som mård, utter och sjöfåglar.
Jakt:
Jakt på mink är tillåten året runt, då den räknas som invasiv och skadlig för fågel- och småviltbestånd. Vanliga jaktformer:
Vapenklass:
Vid jakt på mink används kulvapen i klass 1-4 eller hagelgevär (hagelstorlek nr 5–7).
Tänk på till jägarexamen: