
Kännetecken:
Morkullan är en liten vadarfågel (33–35 cm lång) med kompakt kropp, kort ben och lång, rak näbb (6–8 cm).
Fjäderdräkten är marmorerad i brunt, grått och svart, vilket ger ett utmärkt kamouflage i skogsmiljö.
Ögonen sitter högt och långt bak på huvudet, vilket ger den nästan 360° synfält – en anpassning för att upptäcka fara.
Lätet hörs sällan annat än vid uppflog och är då ett kort ”korrt” eller ”pissch”.
Förekomst:
Morkullan förekommer i hela Sverige, men är vanligast i södra och mellersta delarna.
Den trivs i fuktig blandskog, lövskog och skogsbryn med rik undervegetation.
Under flyttningen kan den även ses på åkrar och ängar.
Beteende:
Morkullan är skymnings- och nattaktiv.
Dagtid vilar den väl gömd på marken, men blir aktiv i gryning och skymning.
Utanför häckningstid är den ensamlevande.
Föda:
Morkullan lever främst av daggmaskar, insekter, larver och småkryp, som den fångar genom att borra ner näbben i fuktig jord.
Fortplantning:
Häckningen sker i april–maj.
Honan lägger 4 brunfläckiga ägg direkt på marken i en enkel grop, ofta i lövförna eller mossa.
Ruvningstid: cirka 21 dagar.
Ungarna lämnar boet direkt efter kläckning men hålls ihop av honan under de första veckorna.
Flyttning:
Morkullan är flyttfågel.
De flesta svenska morkullor flyttar till Västeuropa (framför allt Frankrike, England och Spanien) för att övervintra.
Flyttningen sker i oktober–november, och återkomst i mars–april.
Utbredning:
Förekommer i stora delar av Europa och Asien.
I Sverige är den vanligast i södra och mellersta landsdelarna, men kan ses ända upp i Norrbotten under sommaren.
Jakt:
Morkullan är jaktbar i Sverige enligt bilaga 1 i jaktförordningen.
Jakttid:
Jakten bedrivs med hagelgevär på uppflog med en stående/stötande hund eller på sträck under hösten.
Vapenklass:
Vid jakt används:
Tänk på till jägarexamen: