
Kännetecken:
Vildkaninen är betydligt mindre än både skogs- och fältharen. Kroppslängden är 35–45 cm, vikten 1–2,5 kg. Den har en kompakt kropp, kortare ben och öron än hararna, och en kort svans med vit undersida. Pälsen är gråbrun till brun, med ljusare mage. Vildkaninen hoppar med kortare språng än haren och rör sig oftare nära skydd.
Förekomst:
Förekommer främst i södra Sverige (särskilt på Gotland, Öland och i Skåne) där klimatet är milt och marken lättgrävd. Den trivs i torra, sandiga marker, betesmarker, buskmarker och sanddyner, ofta i närheten av odlade fält.
Beteende:
Vildkaninen är kollektiv och social. Den lever i kolonier med ett komplext system av gångar och bon – så kallade gryt. Den är mest aktiv under gryning och skymning och tillbringar dagen i skydd under jorden. Vid fara springer den snabbt i sicksack in mot sitt gryt.
Föda:
Växtätare som äter gräs, örter, blad, bark och odlade växter. Den återäter ofta sin avföring (s.k. koprofagi) för att tillgodogöra sig näringsämnen bättre.
Fortplantning:
Parning kan ske nästan året runt, men mest intensivt från februari till augusti. Honan kan få 3–6 kullar per år med 3–7 ungar i varje kull. Dräktigheten varar cirka 30 dagar. Ungarna föds nakna och blinda i en boliknande kammare i grytet.
Spår och tecken:
Utbredning:
Vildkaninen härstammar från Iberiska halvön och har spridits till stora delar av Europa. Den infördes till Sverige under medeltiden och finns idag främst i söder. Populationen påverkas starkt av vintrar, sjukdomar (som myxomatos och kaninpest) och tillgång på gräsyta.
Jakt:
Jakt bedrivs främst genom smygjakt, vaktjakt eller med småviltshundar. På vissa håll används även illerjakt (frett vid gryt). Jakten sker främst under hösten och vintern.
Vapenklass:
Vid jakt på vildkanin används kulvapen i klass 4 eller hagelgevär (hagelstorlek nr 5–7 är vanlig).
Tänk på till jägarexamen: