Viltvård och Förvaltning

Viltvård och förvaltning
Jakt handlar inte bara om att fälla vilt. Viltförvaltning innebär att anpassa viltstammar till mänskliga verksamheter, göra ekologiska avvägningar och om att få en bra avkastning från det naturbruk som jägaren bedriver.
Man kan dela upp förvaltningen i två delar, nämligen en småviltedel och en storviltedel.

Förvaltning av småvilt
Förvaltning av småvilt handlar i huvudsak om att skörda av ett överflöd – ungefär som vid bärplockning eller fiske. Det är nästan omöjligt att reglera småviltstammar och jakten har en marginell påverkan på bestånden. Dessa styrs snarare av biotoper, klimat, sjukdomar och predatorer.
För att förbättra småviltjakten är i regel den mest effektiva åtgärden att hålla efter predatorerna – och eftersom även många av predatorerna är småvilt gäller det att ligga i med fällor, åteljakt och annat för att predatorjakten ska få avsedd verkan.

Förvaltning av större vilt
Förvaltningen av större vilt, från rådjur, lodjur och uppåt, sker med en mer aktiv kontroll och med uttalade mål. Här kan människan påverka och styra viltstammarna med jakt. Det är möjligt inte minst för att det går att bedriva meningsfullt inventeringsarbete och få en god kännedom om viltstammarna.
När det exempelvis gäller älg är den största dödsorsaken jakt. Generellt brukar man räkna med att jakten står för omkring 80 procent av dödligheten hos de svenska älgarna.

Utfodring av vildsvin
Utfodring av vildsvin är speciellt betydelsefull hårda vintrar och i klimatzoner som är på gränsen till vildsvinens naturliga utbredningsområde. I extrema fall kan utfodringen rädda vissa djurs liv, men framför allt påverkar den reproduktionen och suggorna får fler ungar.
Utfodring av vildsvin är också ett sätt att hålla dem borta från åkrarna eller andra känsliga områden.
En utfodringsplats för vildsvin ska aldrig användas för åteljakt. Här ska djuren vara ifred. Det gäller även utfodring av andra viltslag.
Vildsvin ska utfodras med naturliga råvaror, som ärtor, majs, spannmål, ensilage eller potatis. Undvik matrester och animaliska produkter och placera inte utfodringen där det vistas människor.
Tänk på att inte placera utfodringsplatsen för nära jaktmarksgränsen. Samråd alltid med grannmarken.

Viltvård
I begreppet viltvård menar man normalt åtgärder för att gynna viltet.
Viltvård kan till exempel gå ut på att hjälpa viltet genom tuffa vintrar med stödutfodring. Viltvård kan också vara att hålla efter oönskat vilt, till exempel mink och andra talrika rovdjur (inte minst invandrade arter) som kan gå hårt fram bland fåglar och övrigt småvilt. Det kan också vara att med olika åtgärder styra undan vilt från platser där det kan göra skada – och på det viset tillåta starkare viltstammar. Ibland kan man göra mer massiva insatser som att återställa våtmarker eller anlägga viltåkrar. En annan typ av massiv insats, som naturligtvis är svår för en enskild jägare att syssla med, är anpassningar av skogs- och jordbruk så att viltet gynnas.

Stödutfodring

Att mata djuren kan betyda mycket för viltstammarna om det hela sköts rätt, vilket inte innebär att man ska försörja djuren hela året, utan hjälpa dem genom flaskhalsarna, framför allt under senvintern. Dels kan man rädda livet på en del djur under den tuffaste perioden, dels ger man dem extra kraft som kan bli avgörande för att honorna ska få lite mer avkomma.

Att man ändå underhåller utfodringsplatserna hela året beror på att viltet ska lära sig hitta dit.

I kombination med stödutfodringen kan man hjälpa viltet på andra vis. Att då och då under vintern köra upp skoterspår mellan natt- och dagvisten, till och från rinnande vatten (vatten kan vara en bristvara kalla vintrar) och till och från utfodringsplatser, ger mycket kraft åt viltet. Har man traktor kan man skrapa bort snö på lämpliga platser så att viltet kommer åt bärris, höstgröda och annan markvegetation under snön.

Skogsbruket har stor betydelse
Mycket av viltvården är beroende av markägarens medverkan. Att köra terrängfordon och bygga utfodringsanläggningar kräver markägarens tillstånd. I en del fall är det egentligen bara markägaren själv som kan göra viltvården, till exempel om det handlar om anpassade avverkningar och röjningsinsatser. Färska avverkningar innehåller mycket djurfoder och viltstammarna kan gynnas beroende på hur man avverkar och när man gör det.

Älg älskar exempelvis tallkronor. Om det är praktiskt möjligt att lämna kronorna okvistade över vintern så betyder det åtskilliga kilo mat på varje stort träd. Älgar går även gärna och drar i lövträd och tall i områden där man röjt och gallrat. Förutsättningen är emellertid alltid att kvistarna sitter på en stam. Älgar kan inte äta löst finfördelat material på marken, som exempelvis en ko eller häst.

Självklart är det bäst för viltet att avverkningar och röjningar görs när det är mest ont om mat, alltså under vintern.

Städa inte skogen
En annan skogsbruksanpassning är att inte ”städa” röjningsskogar och kapa alla träd nära marken. Kan man låta lövbuskage och lövträd som inte stör huvudstammarna stå kvar så är det bra, eller kapa dem högt så att de skjuter nya betesbegärliga stubb- och stamskott. Redan betade träd som inte stör huvudstammarna kan stå kvar och fortsätta att producera foder (älgar har en tendens att beta igen på redan betade träd).

Vid friställning och röjning kan man kapa de övre delarna på de konkurrerande träden (toppröjning), vilket ofta räcker ur skogsbrukssynpunkt men innebär att trädet fortsätter att producera viltfoder ytterligare några år.

Genom att hela tiden ha viltets bästa i bakhuvudet kan man göra många små skogsbruksanpassningar som betyder mycket för viltet. Kostnaden behöver inte vara högre än att det handlar om lite mer och lite annorlunda arbete med röjsågen.

Både längs diken på åkermarker och längs beståndsgränser i skogen är det en fördel att lämna orörda kantzoner. Buskar, sly, vildgräs, örter och låga granar ger utmärkt skydd för viltet, producerar insekter och skapar bete.

Utfodring av rådjur
Det är en fördel att redan från hösten eller förvintern lära rådjuren var det finns mat. När vintern blir hård, ofta framåt januari, ökar man utfodringen genom att sprida ut foder på flera platser, så att djuren som är lägst i rang kommer åt.

Har man börjat utfodra måste man fortsätta ända fram till barmark. Den svåraste tiden för rådjur är senvinter och tidig vår.

Utfodring ska ske där rådjuren naturligt brukar vistas och aldrig nära vägar eller där djuren kan orsaka störningar. Det är bra om det är nära till vatten.

Ensilage, viltpellets, avrenspellets och fint (tidigt skördat) hö är bra rådjursfoder. Det ska vara mycket kolhydrater och mindre proteininnehåll. Ge inte för kraftigt foder (typ havrekross eller hö) om du börjar utfodra sent på vintern, eller till djur som redan svälter. Då kan de dö. Använd avrenspellets eller ensilage.

Förändra biotoper
Mer omfattande viltvårdsinsatser är varaktiga biotopförändringar. En sådan åtgärd är att återställa våtmarker och anlägga viltvatten, vilket gynnar i stort sett hela näringskedjan, ökar artrikedomen (även andra än de jagbara) och skapar värdefulla biotopvariationer. Här krävs givetvis markägarens medverkan och ofta också tillstånd för vattenverksamhet. Dessutom kan det bli dyrt, men eftersom detta är en genomgripande biotopvårdande åtgärd – värdefull för hela ekosystemet – så kan det finnas stödpengar för sådana projekt. Prata med länsstyrelsen om saken.

Viltåker
Viltåkrar kan anläggas i kantzoner, på gamla inägor och vid vattendrag.
Grödan kan vara allt från klöver till fodermärgkål, fördorras eller havre.
Viltåkern ska anläggas i skydd av träd och buskridåer. Är landskapet öppet kan man kombinera viltåkern med att plantera träd och buskar som skapar skyddande ridåer.
Odlingen kan anpassas för olika viltslag, från hjortdjur till harar och fågel.

Inplantering av vilt
Utsättningar av vilt är en typ av viltvårdsåtgärd man bör fundera över innan man satsar arbete och pengar. Om man tycker att viltstammen i ett område är dålig bör man först utreda orsakerna. Varför är viltstammen dålig? Om det visar sig att det beror på dålig miljö, för stort predationstryck eller något annat så är det snarare där man ska börja. Att hålla efter predatorer som räv, grävling, mink och kråkor med mera är i regel den mest effektiva åtgärden för att gynna övriga fågel- eller småviltstammar.

Utsättning av vilt kan bli en framgång om utsättningen föregås av biotopåtgärder och predatorjakt, eller om man vet att orsakerna till att viltet en gång minskade är borta. Man får också räkna med att fort-sätta med uthålliga stödinsatser i form av predatorjakt, eventuellt också utfodring, för att behålla viltet.

Det gäller också att göra rätt, så läs på och prata med uppfödare och andra som har erfarenhet. En del privata markägare med större jaktmarker där det bedrivs kommersiell jakt brukar stödja viltstammarna med utsättningar, till exempel av änder, ofta i kombination med åtgärder som gör att änderna stannar på platsen. Men där handlar det snarare om extremt jakttryck och viltvården kan jämföras med fiskevård i så kallade put and take-sjöar.

Ge djuren mineraler
Salt är en bristvara i naturen och saltstenar brukar vara berikade med olika mineraler som djuren behöver.

Enklaste sättet att sätta upp en saltsten är att kapa ett mindre träd i axelhöjd. Är man säker på sin motorsåg kan man passa på att snida ur den övre delen av höjdstubben till en smal pinne som passar i hålet på saltstenen. Annars kan du såga ett kryss i stubben och slå i en passande pinne.

Saltet sprids ned över högstubben via bland annat regn, vilket gör att stubben konserveras och även mindre djur kommer åt att slicka salt från stubbens sidor. Saltstenen brukar räcka mellan ett halvår och ett år på marker med normal vilt täthet.

Inventeringar
Inventeringar är grundläggande för att kunna bedriva både viltvård och viltförvaltning. Man måste veta vad man har i skogen för att veta hur man ska nå olika mål. Man måste också veta hur åtgärder, till exempel avskjutning, påverkar ekosystemet och viltpopulationer för att kunna bedriva en adaptiv viltförvaltning. Här är några exempel:

Betesskadeinventering: Utförs i regel av Skogsstyrelsen och ibland av skogsbolagen. Metoden ger ett mått på skadorna i växande ungskogar, speciellt tallungskogar, och visar trender.

Betestryckinventering: Kan utföras av skogsbolag, Skogsstyrelsen och jägarna. Ger ett mått på det totala betes-trycket och visar trender.

Älgobs: Utförs av jägarna och kan inkludera även fler viltslag än älg. Det hela går ut på att notera alla observationer av vilt under ett visst antal dagar. Metoden visar trender i viltstammarna samt eventuellt stammarnas könssammansättning.

Avskjutningsstatistik: Utförs av jägare och markägare och är speciellt intressant när man ska avläsa trender för småviltet (de större viltarterna brukar man inventera på andra sätt, men avskjutningsstatistiken är givetvis ett komplement).

Linjeinventeringar: Utförs ofta i samarbete med jägarna och kan därför omfatta stora ytor (hela län) som inventeras på en dag. Ett exempel är lodjursinventeringen, men även annat vilt kan inventeras på detta sätt. Linjeinventeringar sker i regel på nysnö och varje påträffat spår följs upp en viss sträcka. Spåren kvalitetssäkras av specialutbildad personal. Här får man fram numerär, alltså antalet djur.

Spillningsinventering: Utförs oftast av jägare och markägare. Genom att varje år räkna årsfärsk älgspillning på samma ruta kan man fram trender för älgstammen. Det kan också vara frågan om att inom ett område samla in älgspillning, som sedan DNA-analyseras. På det viset kan man bedöma hur många individer som lever inom området.

Flyginventering: Utförs av specialutbildad personal och ger svar på älgstammens numerär och könsfördelning.

Vinterstam – efter jakten
De flesta inventeringar görs på vintern eller senvintern, efter jakten men före föryngringen. Den stammen kallas ”vinterstam”. Spillningsinventeringar och betes- och skadeinventeringar sker i regel under våren, då snön nästan är borta men innan det börjar grönska. Inga inventeringsmetoder är 100-procentigt säkra och kvaliteten kan variera med de förhållanden som råder vid inventeringstillfället. Ibland är det alltså svårt att dra några säkra slutsatser från ett enda år till ett annat. Trenderna blir allt mer tillförlitliga ju fler år man gör samma typ av inventering.

Stora områden
Oftast går det inte dra några slutsatser av en inventering på mindre områden, exempelvis inom ett viltvårdsområde på några tusen hektar. De större rovdjurs- eller klövviltarterna rör sig i regel inom mycket större områden. Slump, väderlek, och markanvändning gör att viltet föredrar vissa områden vissa år och andra områden andra år. För till exempel älg och björn måste man bedöma både stammarnas storlek och avskjutning inom områden som är flera tusentals hektar stora (lite beroende på var i Sverige man tittar).

Komplicerade samband
Att analysera inventeringar och dra rätt slutsatser är många gånger komplicerat. Ett exempel är den konkurrenssituation som uppstår i områden med flera starka viltstammar. I Östergötland genomfördes omkring 2010 ett projekt med DNA-analys av älgspillning i betade tallskogar. Det visade sig att den mycket omfattande tallbete, med svåra skador som följd, orsakades av älg. Det förbryllande var emellertid att älgstammen ändå var måttlig; 7–10 älgar per 1 000 hektar. Analyser och ytterligare inventeringar visade att älgen tvingades använda tall som basföda även på sommaren (vilket inte är normalt) på grund av konkurrensen med den kraftiga kronhjortsstammen.

Exemplet visar på vikten av en bred inventeringsverksamhet och ett helhetstänkande när man analyserar situationen.

Älgförvaltning
Länsstyrelsen delar in jaktmarkerna i älgförvaltningsområden och utser älgförvaltningsgrupper att leda arbetet.
I älgförvaltningsområdet finns älgskötselområden som har fleraåriga älgskötselplaner. Planerna granskas av älgförvaltningsgruppen och fastställs av länsstyrelsen.
I älgskötselområdet finns jaktklubbar och viltvårdsområden. Dessa får årliga tilldelningar av älg inom ramen för älgskötselområdets skötselplan.
Fristående jaktområden, som inte ingår i ett älgskötselområde, kan få tilldelning direkt av länsstyrelsen, alternativt jaga kalv under en begränsad tid.
I varje län finns också en viltförvaltningsdelegation, som är politiskt sammansatt och jobbar med övergripande viltförvaltningsfrågor.