Fördjupning Älg

Älgen är jordens största hjortdjur och Sveriges största och viktigaste vilt. Den finns i hela landet utom på Gotland, men tätheten varierar mycket mellan olika landsdelar. Älgar är mycket anpassningsbara och lever i såväl skogsområden som jordbrukslandskap. Under sommaren söker de sig även till fjällområden ovanför trädgränsen för att beta.

I södra och mellersta Sverige håller älgarna sig oftast inom ett litet hemområde, som kan vara några tusen hektar stort. I norra Sverige vandrar älgarna ofta långa sträckor, ibland tiotals mil, mellan sina sommar- och vinterbetesområden. Dessa vandringar sker i regel från högre liggande marker ner till dalgångar där snödjupet är mindre under vintern.

Älgens föda varierar med årstiden. Under sommaren äter den löv från olika träd som sälg, vide, asp och björk, samt örter som mjölkört, älggräs, klöver och olika vattenväxter. På hösten äter älgen också blåbärsris, ljung, en och vallväxter samt lavar om de finns tillgängliga. Under vintern livnär sig älgen främst på kvistar och skott från tall, olika lövträd och lövbuskar. Den kan även gnaga bark från asp, rönn och tall. Dessa vintervanor leder ofta till skador i ung tallskog.

Älgar är vanligtvis tystlåtna men kommunicerar ändå med olika läten. Ko och kalv samt vuxna djur i sällskap använder kontaktläten. Kalvens läte är ofta ett lågmält, nasalt ”ngåh”, medan brunsttjurens läte är ett kraftfullt och utdraget ”uöh”. Älgen har ett mycket välutvecklat luktsinne och god hörsel, men den har svårt att upptäcka orörliga föremål och saknar färgseende.

Utseendet hos älgar kan variera mycket beroende på kön och ålder. En vuxen älgtjur har ett tungt och kraftigt huvud, en tjock hals och ofta ett välutvecklat skägg. Den verkar kortare än älgkon, vars kropp är mer långsträckt och rektangulär. Alla älgtjurar bär horn i någon form. Kalvar är lätt igenkännliga genom sina oproportionerligt långa ben och korta halsar. De måste ibland gå ner på knä för att beta. Kalvens huvud är mindre i förhållande till kroppen och nosen är spetsig. Hos tjurkalvar kan hornknappar synas.

Kvigor, alltså hondjur som ännu inte har kalvat, har ett mer utdraget huvud än kalvar och ett förhållandevis större huvud jämfört med kroppen. Tjurens kroppsform är i regel mer kvadratisk, medan kon är långsmal.

Brunstperioden infaller i slutet av september till början av oktober. Den är något senare i norr än i söder. Kon är endast mottaglig för parning ett kort dygn. Om hon inte blir betäckt, brunstar hon om efter ungefär tre veckor. Dräktigheten varar i cirka 235 dygn och kalven föds i maj eller juni. Kalven är då rödbrun, men får grå päls i september–oktober när vinterpälsen kommer.

Yngre kor föder oftast bara en kalv, medan äldre kor ofta får två. Trillingfödslar är ovanliga men förekommer. En nyfödd kalv väger 10–17 kilo, men fördubblar sin vikt under den första månaden. I oktober kan en kalv väga 150–180 kilo. Under november–december minskar tillväxten och kalven tappar ofta i vikt under vintern. Tillväxten tar fart igen på våren, och vid två års ålder kan en kalv, nu kallad fjoling, väga uppåt 300 kilo. Kalven följer modern under vintern och stöts bort först när kon ska kalva igen.

Älgkon blir könsmogen under sitt andra eller tredje levnadsår och kan därefter vara fruktsam upp till cirka tjugo års ålder. I landets nordligaste delar är det dock vanligt att älgkor får sin första kalv först vid fyra till fem års ålder. Normalt föder älgkon varje år, men om hon är i dålig kondition eller konkurrensen med andra kor är hård kan hon hoppa över ett år. Det finns inga älgkor som är permanent ofruktsamma.

Älgtjurens horn följer kroppens skelettillväxt och utvecklas maximalt först när skelettet är färdigvuxet, vilket sker runt sex till tio års ålder. Därefter förblir hornuppsättningen i stort sett oförändrad under flera år, innan den minskar när älgen blir gammal. Då bildas så kallade returhorn. Eftersom dödligheten bland vuxna älgar är hög, är returhorn sällsynta i jaktsammanhang.

Älghorn varierar i utseende och delas in i två huvudtyper: stånghorn och skovelhorn. Stånghorn är grenade med grova, släta taggar. Skovelhorn består av en bred skovel med korta, raka taggar. Mellantyper förekommer också. Hornen fälls från december till mars, där de äldsta tjurarna fäller först och de yngsta sist. Under våren växer nya horn ut från rosenstocken och täcks av basthud. I augusti torkar basten, och älgen fejar hornen. De bärs sedan resten av hösten tills de fälls igen.

En älgtjur får i regel fler och större taggar med åldern, upp till cirka sju års ålder. Ett horn med exempelvis fyra taggar på varje sida kallas jämn åttataggare. Har det tre på ena sidan och fyra på den andra, kallas det udda åttataggare. Det är alltid det horn med flest taggar som bestämmer benämningen. Hornen används sällan i strid utan tjänar främst som ett sätt att imponera på andra älgar.

Förr var älgen lokalt nästan utrotad i Sverige. Det var först på 1900-talet som man började reglera älgstammen på vetenskaplig grund, vilket ledde till en kraftig ökning. Under 1980-talet sköt antalet älgar i höjden och nådde ett rekordår 1982 med 174 700 fällda älgar. Därefter har stammen minskat igen. I dag finns det både områden med för mycket älg och områden med älgbrist. Älgförvaltningen sker därför på lokal nivå via älgskötselområden.

Älgjakten är idag lång och sträcker sig över flera månader. I norra Sverige börjar jakten i september, före brunsten, medan den i södra och mellersta Sverige börjar efter brunsten i oktober. Jakten regleras utifrån reproduktionen – minst hälften av de fällda djuren bör vara årskalvar och minst 40 procent av de vuxna djuren bör vara tjurar.

Jakten sker vanligtvis som gemensamhetsjakt över större områden, men flera metoder används. En ursprunglig jaktform är jakt med ställande hund. Andra vanliga metoder är vaktjakt, drevjakt, smygjakt och lockjakt. Endast klass 1-studsare får användas och en tränad eftersökshund måste alltid finnas tillgänglig vid jakt.

Den största dödsorsaken bland älgar är jakt. Mycket få älgar dör av naturliga orsaker i det vilda. Vanligare dödsorsaker är olyckor som kollisioner med bilar eller tåg samt predation från varg och björn. Stångningsskador mellan älgar är ovanliga.

Älgens spillning består av små, runda eller äggformade kulor som är 20–30 millimeter långa och 15–20 millimeter breda. Vinterspillning är ljus, torr och hård, medan sommarspillning är mörk, mjuk och fuktig. Sommartid kan spillningen klumpa ihop sig.

Älgspår är lätta att känna igen tack vare storleken. De långa, spetsiga klövarna ger ett nästan rektangulärt avtryck, och ofta syns även märken från de högre sittande lättklövarna. Ett framklövsspår från en vuxen tjur är 13–15 centimeter lång och 11–13 centimeter bred, bakklövens något mindre. Älgkons spår är lite mindre än tjurens.

Andra spårtecken av älg är de gropar tjurarna gräver på sina brunstplatser samt fejningsmärken på träd eller buskar.

Sjukdomar hos älg

Älvsborgssjukan

• Upptäcktes på 1980-talet.
• Förekommer i hela landet.
• Orsakar diarré samt inflammation i slemhinnor, mag-/tarmkanal, ögon eller hud.
• Grundorsaken är okänd, men sjukdomen tros orsakas av virus.

Hjärnhinnemask

• En 5–6 cm lång rundmask som är vanlig hos älg och andra hjortdjur.
• Parasiten infekterar älgen via snäckor och lever i ryggmärgskanalen.
• Sjuka älgar kan få rörelsestörningar och dö.
• Sjukdomen är vanligast bland kalvar under tuffa vintrar.

Älglusfluga

• En fluga som tappar sina vingar och lever i älgens päls.
• Biter sig fast i huden och orsakar klåda och pälsförlust.
• Flugan kan också bita människor, men är inte farlig.

Tumörsjukdomar

• Ovanliga hos älg, men förekommer hos äldre djur.
• En vanlig tumör är silbenstumör, som växer i näshålan och ibland sprider sig till hjärnan.
• Drabbade djur får rörelsestörningar och luktbortfall.
• Tumören ses nästan bara hos äldre älgkor.

Fibropapillom och fibrom

• Tumörtyper som drabbar 0,1–0,5 % av alla svenska älgar.
• Sällan allvarliga – vanligen godartade knölar i huden.

Missbildningar

• Kan förekomma hos alla klövdjur, exempelvis sned rygg, skolios, extra kotor etc.
• Upptäcks sällan vid jakt, ibland redan som kalvar.

Grå starr

• En vanlig ögonsjukdom hos gamla älgar.
• Ger nedsatt syn, men många drabbade djur klarar sig ändå bra.
• Vanligt bland älgar avlivade på sommaren, trots god kondition.

Sammanfattning

• Älgen är världens största hjortdjur och Sveriges viktigaste vilt.
• Födan består av blad, kvistar och grenar från lövträd och tall, samt ris, örter, vattenväxter och jordbruksgrödor.
• Vintertid kan älgar orsaka stora skador i tallungskog.
• Brunstperioden infaller i september–oktober, kalvarna föds i maj–juni.
• Kalvar tappar i vikt under vintern.
• Unga kor får oftast en kalv, äldre kor kan få två.
• Älgtjurar har stånghorn eller skovelhorn beroende på arv.
• Hornfällning sker i december–mars. Äldre tjurar fäller först.
• En kapital älgtjur är cirka 7 år gammal. Få tjurar blir så gamla.
• Den svenska älgstammen regleras genom jakt.
• Älgar kan drabbas av flera sjukdomar – vissa kan även smitta till husdjur och människor.