Copy of Fördjupning Kronhjort
Kronvilt – utbredning och utveckling
Kronviltet är, efter älgen, Europas största hjortdjur. Historiskt sett hade arten en utbredning upp till Mellansverige. Till följd av intensiv jakt minskade populationen kraftigt och var för cirka hundra år sedan nära att utrotas. Endast en mindre restpopulation överlevde på några gods i Skåne.
Vid mitten av 1900-talet fanns endast omkring ett hundratal individer kvar, samtliga i Skåne. Från dessa populationer har djur senare flyttats till hägn och återintroducerats i områden där kronvilt tidigare förekommit. Utöver detta har även individer med annat ursprung satts ut eller rymt på olika platser i landet. Invandring från Norge har också bidragit till artens spridning.
Tack vare en mer organiserad förvaltning, bland annat genom införandet av älg- och kronviltsskötselområden med planerad avskjutning, har kronviltet under senare tid ökat kraftigt. Arten har visat sig kunna etablera livskraftiga bestånd även i svenska skogsmiljöer. I dag förekommer kronvilt på lämpliga platser i hela Götaland och södra Svealand, samt i vissa delar av Norrland.
Benämningar
Handjuret benämns hjort eller kronhjort. Ett hondjur som ännu inte fått avkomma kallas smaldjur, medan ett vuxet hondjur benämns hind eller kronhind. Avkomman kallas kalv eller kronkalv, ibland även hjortkalv eller hindkalv.
Kännetecken hos kronvilt
Kronviltets sommarpäls är korthårig och rödbrun. Under sina första levnadsmånader är kalvarna vitprickiga, vilket ger ett visst kamouflage. Vinterpälsen är längre och har en mörkt gråbrun färg.
Spegeln är gulvit till beige. Svansen är cirka 12–15 centimeter lång, vilket är förhållandevis kortare än hos dovvilt, och har på ovansidan samma färg som den övriga pälsen. Till skillnad från dovvilt håller kronviltet oftast svansen stilla.
Kronhjorten bär sina horn under hela jaktsäsongen. Hornen börjar växa ut under våren och sommaren, fejas i augusti och fälls därefter under perioden mars–april.
Under sitt andra levnadsår utvecklar den unga hjorten vanligtvis en enkel hornuppsättning med två spetsar och benämns då spetshjort.
Nästa utvecklingsstadium innebär en mer avancerad hornuppsättning, ofta med två till tre taggar per sida, men ibland upp till fem eller sex. En kronhjort med sex taggar på varje horn benämns jämn tolvtaggare. Om hornen har olika antal taggar, exempelvis sex på ena sidan och fem på den andra, kallas den udda tolvtaggare.
På motsvarande sätt används benämningar som jämn eller udda åttataggare, sextontaggare och så vidare, beroende på det totala antalet taggar.
Hornutveckling och ålderskännetecken
En kronhjort uppnår sin fullt utvecklade hornuppsättning först vid cirka tolv års ålder, då den betraktas som kapital. Hos hjortar med tolv eller fler taggar bildar de yttersta taggarna den karakteristiska “kronan”, vilket har gett arten dess namn.
Hondjuren kännetecknas av ett relativt långt nosparti, som blir mer markerat och stramt med stigande ålder. En äldre hind kan därför ofta särskiljas från smaldjur och yngre hindar genom huvudets form.
För båda könen är rörelsemönstret typiskt. Vid flykt kan kronviltet röra sig i språng, men vanligast är en elegant och flytande trav, som påminner om älgens.
Biotop och vanor
Kronviltet är anpassningsbart och kan leva i ren skogsmiljö, men dess idealbiotop är ett varierat landskap med löv- och blandskog i kombination med jordbruksmark. Fuktiga områden, såsom sjökanter och kärr med rik vegetation, är särskilt attraktiva.
Födan hämtas främst från markskiktet och består av gräs, örter, lavar, ljung och bärris. Kronviltet betar även knoppar och skott från träd och buskar samt skalar bark från exempelvis gran, asp, ask och ung tall. Detta kan leda till skogsskador, särskilt i granplanteringar i södra Sverige. Arten kan även orsaka skador på jordbruksgrödor som spannmål, rotfrukter, sockerbetor och potatis. Rapsfält är särskilt attraktiva under blomningsperioden.
Kronviltet är generellt härdigt och klarar normala svenska vintrar, men vid stränga snöförhållanden eller för att styra bort djuren från känsliga områden kan stödutfodring vara nödvändig.
Historiskt var kronviltet dagaktivt, men på grund av störningar från människan är det i dag främst nattaktivt. Under tidiga morgnar kan djuren dock ofta ses beta på öppna fält eller i skogskanter.
Hindarna är starkt hemortstrogna, medan hjortar kan vandra över större områden. Under större delen av året lever kronviltet i mindre grupper, ofta familjegrupper bestående av en hind, hennes kalv och fjolårskalv, ibland tillsammans med ytterligare hindar. Dessa grupper kan slå sig samman till större flockar under ledning av en erfaren ledarhind. Äldre hjortar lever oftast ensamma eller i mindre grupper, ibland långt från sina brunstplatser.
Kronviltet är skyggt och har välutvecklade sinnen. Lukt, hörsel och syn är goda, vilket ställer höga krav på jägaren att uppträda dolt. Vid fara avger djuren ett skarpt varningsläte, ofta beskrivet som ett skall eller en hostning.
Brunst och fortplantning
Under brunsten söker äldre hjortar upp särskilda brunstplatser, ofta områden med god tillgång till föda och skydd där hindarna vistas.
Den dominerande hjorten, så kallad platshjort, samlar en grupp hindar och försvarar dem mot andra hjortar genom kraftigt brölande och aggressivt beteende. Strider mellan jämnstarka hjortar kan vara intensiva och i vissa fall leda till allvarliga skador eller död.
Hjortar kan etablera sig som platshjortar vid cirka sex till åtta års ålder, men når sin fulla utveckling först vid 10–14 års ålder. Därefter sker en relativt snabb tillbakagång.
Hinden blir könsmogen under sitt andra levnadsår. Dräktigheten varar i cirka åtta månader, och hon föder normalt en kalv i april–maj. Tvillingfödslar är mycket ovanliga, vilket gör att kronviltet har en lägre reproduktionstakt jämfört med älg och rådjur.
Spårtecken och jakt
Kronviltets spår är cirka åtta till nio centimeter långa och sex till sju centimeter breda, ofta med tydliga avtryck av lättklövarna. Vanliga spårtecken är barkflängda trädstammar, fejningsmärken samt så kallade sölgropar där djuren vältrar sig i lera. Spillningen består av mindre kulor, ofta spetsiga i ena änden.
Vid förvaltning av kronvilt bör en tredjedel till hälften av de fällda djuren utgöras av kalvar. Resterande avskjutning bör fördelas jämnt mellan könen. Fokus bör ligga på att fälla de yngsta djuren samt äldre individer, medan ledarhinden bör sparas. En välbalanserad stam innehåller hjortar i alla åldersklasser.
Kronvilt jagas med flera olika metoder beroende på lokala förhållanden. Vakt- och smygjakt är vanliga över hela landet, medan drev- och tryckjakt samt jakt med kortdrivande hundar är vanligare i södra Sverige. I skogsområden används även långsamt drivande hundar. Endast kulvapen i klass 1 är tillåtna, och en tränad eftersökshund ska alltid finnas tillgänglig.
Sjukdomar hos kronvilt
Den svenska kronviltstammen är generellt sett relativt frisk. Fågeltuberkulos förekommer dock och orsakar variga förändringar i lever, mjälte och lymfknutor. En annan sjukdom är pseudotuberkulos, som också ger upphov till bölder i inre organ och sprids via gnagare eller kontaminerade foderplatser.
Infektioner med hjärnhinnemask är relativt vanliga. Parasiten förekommer ofta i muskulaturen men kan även finnas i ryggmärgskanalen, där den orsakar neurologiska symtom såsom rörelsestörningar. Parasiten smittar inte till människa eller hund.
En annan parasit är en rundmask som förekommer under huden och kan observeras som små, cigarrformade maskar.
Sammanfattning
- En kronhjort uppnår full utveckling och betraktas som kapital först vid cirka tolv års ålder.
- Kronviltet hämtar en stor del av sin föda från markskiktet, men betar även kvistar och knoppar från träd och buskar.
- I södra Sverige kan kronvilt orsaka betydande skador genom att fläka bark i granplanteringar.
- Arten är främst aktiv under natten samt under tidiga morgontimmar.
- Hindarna är starkt hemortstrogna, medan hjortarna kan vandra långa sträckor mellan olika områden, särskilt i samband med brunsten.
- Samtliga sinnen, inklusive syn, är väl utvecklade hos kronvilt.
- Brunsten infaller huvudsakligen i september, och kalvarna föds under april–maj.
- En kronhind föder normalt endast en kalv per år.
- Vid förvaltning av kronvilt bör en stor andel av avskjutningen, ofta upp till hälften, utgöras av kalvar.