Copy of Fördjupning Älg
Älg – utbredning och livsmiljö
Älgen är världens största hjortdjur och utgör Sveriges största och mest betydelsefulla viltart. Den förekommer i hela landet, med undantag för Gotland, men tätheten varierar mellan olika regioner. Älgen är mycket anpassningsbar och återfinns i såväl skogslandskap som jordbruksområden. Under sommartid söker den sig även till fjällområden ovanför trädgränsen för att beta.
I södra och mellersta Sverige rör sig älgarna oftast inom relativt begränsade hemområden, som kan omfatta några tusen hektar. I norra Sverige genomför älgarna däremot ofta omfattande vandringar mellan sommar- och vinterområden, ibland över avstånd på flera mil. Dessa vandringar sker vanligtvis från högre belägna områden till dalgångar där snödjupet är mindre under vinterperioden.
Föda och näringsval
Älgens födoval varierar tydligt med årstiderna. Under sommaren livnär den sig främst på löv från träd som sälg, vide, asp och björk, samt på örter som mjölkört, älggräs och klöver. Den äter även olika vattenväxter.
Under hösten utökas dieten med bland annat blåbärsris, ljung, en och olika vallväxter, samt lavar där sådana finns tillgängliga. Under vintern övergår födan i huvudsak till kvistar och skott från tall, lövträd och buskar. Älgen kan även gnaga bark från exempelvis asp, rönn och tall, vilket ofta leder till betesskador i ungskog, särskilt i tallbestånd.
Läten och sinnen
Älgen är i regel ett tyst djur, men kommunicerar med olika läten. Ko och kalv samt djur i grupp använder kontaktläten för att hålla samman. Kalvens läte är ofta ett lågmält och nasalt ljud, medan tjurens brunstläte är kraftfullt och utdraget.
Älgen har ett mycket välutvecklat luktsinne och god hörsel. Däremot är synen mindre utvecklad när det gäller att upptäcka stillastående objekt, och färgseendet är begränsat.
Utseende och kännetecken
Älgens utseende varierar beroende på kön och ålder. En vuxen tjur har ett kraftigt och tungt huvud, en grov hals och ofta ett välutvecklat hakskägg. Kroppsformen ger ett kompakt och kraftfullt intryck. Älgkon har däremot en mer långsträckt och rektangulär kropp.
Samtliga tjurar bär horn i någon form. Kalvar är lätta att känna igen genom sina oproportionerligt långa ben och relativt korta halsar. De måste ibland gå ner på knä för att beta. Kalvens huvud är mindre i förhållande till kroppen och har en mer spetsig nos. Hos tjurkalvar kan små hornanlag, så kallade hornknappar, ibland observeras.
Ålders- och könsskillnader
Kvigor, det vill säga hondjur som ännu inte har kalvat, har ett mer utdraget huvud än kalvar samt ett proportionellt större huvud i förhållande till kroppen. Tjurens kroppsform upplevs i regel som mer kvadratisk och kraftig, medan kon har en mer långsmal och rektangulär kroppsform.
Åldersbestämning av älg – tänder
Åldersbestämning av älg görs främst genom att studera kindtänderna i underkäken. Hos unga djur används tandutveckling, medan man hos vuxna älgar bedömer slitage.
Kalvar har en tredelad tredje premolar (P3), vilket är ett tydligt kännetecken. När älgen blir omkring ett år byts denna ut mot en permanent tvådelad tand, och den bakersta kindtanden (M3) bryter fram. Ett djur med fullt utvecklad tandrad är därmed äldre än ett år.
Hos vuxna älgar sker åldersbedömning genom att studera slitaget på kindtändernas tuggytor. Med ökande ålder slits emaljen ner och dentinet blir mer framträdande, vilket ger en mer plan tuggyta. Denna metod ger dock endast en uppskattning av åldern.
För en exakt åldersbestämning används analys av tillväxtringar i tandens cement. Genom att räkna dessa ringar, som bildas årsvis, kan älgens ålder fastställas med hög precision.
Brunst och fortplantning
Brunstperioden infaller från slutet av september till början av oktober, med något senare tidpunkt i norra Sverige jämfört med södra delar av landet. Kon är mottaglig för parning under en mycket begränsad period, vanligtvis omkring ett dygn. Om hon inte blir betäckt under denna tid återkommer brunsten efter cirka tre veckor.
Dräktighetstiden är ungefär 235 dygn, och kalven föds vanligtvis i maj eller juni. Vid födseln har kalven en rödbrun päls, som senare under hösten, i samband med pälsbytet, övergår till en grå vinterpäls under september–oktober.
Kalvning och tillväxt
Yngre älgkor föder oftast en kalv, medan äldre kor vanligtvis får två. Trillingfödslar är ovanliga men förekommer. En nyfödd kalv väger normalt mellan 10 och 17 kilo och fördubblar sin vikt under den första levnadsmånaden. I oktober kan kalven väga omkring 150–180 kilo.
Under vintermånaderna november–december avtar tillväxten, och kalven tappar ofta i vikt. Tillväxten ökar igen under våren, och vid två års ålder, då djuret benämns fjoling, kan vikten uppgå till omkring 300 kilo. Kalven följer modern under hela vintern och stöts bort först i samband med att kon ska kalva på nytt.
Könsmognad och reproduktion
Älgkon blir könsmogen under sitt andra eller tredje levnadsår och kan därefter reproducera sig upp till cirka tjugo års ålder. I de nordligaste delarna av landet är det dock vanligt att kor får sin första kalv först vid fyra till fem års ålder.
Normalt föder älgkon en kalv varje år, men vid dålig kondition eller hård konkurrens kan reproduktionen utebli ett år. Det finns inga kända fall av permanent ofruktsamma älgkor.
Hornutveckling hos älgtjur
Älgtjurens horn utvecklas i takt med kroppens skelettillväxt och når sin fulla utveckling först när skelettet är färdigutvecklat, vilket vanligtvis sker vid sex till tio års ålder. Därefter förblir hornuppsättningen relativt stabil under några år, innan den successivt minskar i storlek hos äldre djur. Denna tillbakabildning resulterar i så kallade returhorn. Eftersom dödligheten bland vuxna älgar är relativt hög är returhorn ovanliga i jaktsammanhang.
Horntyper och horncykel
Älghorn varierar i utseende och delas in i två huvudtyper: stånghorn och skovelhorn. Stånghorn är grenade med grova och relativt släta taggar, medan skovelhorn består av en bred, platt skovel med kortare, raka taggar. Mellanformer förekommer.
Hornen fälls under perioden december till mars, där äldre tjurar normalt fäller först och yngre sist. Under våren växer nya horn ut från rosenstockarna och täcks av basthud. I augusti torkar basthuden och tjuren fejar hornen. Därefter bärs de under hösten fram till nästa hornfällning.
Horn och beteende
En älgtjur utvecklar i regel fler och större taggar med stigande ålder, upp till cirka sju års ålder. Ett horn med exempelvis fyra taggar på varje sida benämns jämn åttataggare. Om hornen har olika antal taggar, till exempel tre på ena sidan och fyra på den andra, kallas det udda åttataggare. Benämningen utgår alltid från det horn som har flest taggar.
Hornen används sällan i direkta strider utan har främst en visuell funktion, där de används för att imponera på andra älgar, särskilt under brunsten.
Historik och förvaltning
Historiskt var älgen lokalt nära att utrotas i Sverige. Först under 1900-talet började älgstammen regleras utifrån vetenskapliga principer, vilket ledde till en kraftig ökning av populationen. Under 1980-talet nådde älgstammen sin topp, med ett rekordår 1982 då 174 700 älgar fälldes.
Sedan dess har stammen minskat, och i dag varierar tillgången på älg mellan olika områden. Vissa regioner har höga tätheter medan andra har brist på älg. Förvaltningen sker därför lokalt genom så kallade älgskötselområden.
Jakt och avskjutning
Älgjakten är i dag relativt lång och pågår under flera månader. I norra Sverige inleds jakten redan i september, före brunsten, medan den i södra och mellersta Sverige startar efter brunsten i oktober.
Avskjutningen regleras med hänsyn till reproduktionen. Minst hälften av de fällda djuren bör vara årskalvar, och minst 40 procent av de vuxna djuren bör utgöras av tjurar.
Jakten bedrivs oftast som gemensamhetsjakt över större områden, men flera jaktformer förekommer. En traditionell metod är jakt med ställande hund. Andra vanliga metoder är vaktjakt, drevjakt, smygjakt och lockjakt. Endast kulvapen i klass 1 får användas, och en tränad eftersökshund ska alltid finnas tillgänglig.
Dödsorsaker och spårtecken
Den vanligaste dödsorsaken hos älg är jakt. Endast ett fåtal älgar dör av naturliga orsaker i det vilda. Andra vanliga dödsorsaker är trafikolyckor, exempelvis kollisioner med bilar eller tåg, samt predation från varg och björn. Skador till följd av strider mellan älgar är relativt ovanliga.
Älgens spillning består av runda eller något ovala kulor, vanligtvis 20–30 millimeter långa och 15–20 millimeter breda. Vinterspillning är oftast ljus, torr och hård, medan sommarspillning är mörkare, mjukare och mer fuktig. Under sommarperioden kan spillningen även förekomma i klumpar.
Spårtecken hos älg
Älgens spår är lätta att identifiera, främst på grund av sin storlek. De långa och spetsiga klövarna ger ett nästan rektangulärt avtryck, och ofta syns även märken från de högre placerade lättklövarna. Ett framklövsspår från en vuxen tjur mäter vanligtvis 13–15 centimeter i längd och 11–13 centimeter i bredd, medan bakklövarna är något mindre. Älgkons spår är generellt något mindre än tjurens.
Andra tydliga spårtecken är de gropar som tjurarna gräver vid sina brunstplatser samt fejningsmärken på träd och buskar.
Sjukdomar hos älg
Älvsborgssjukan
- Upptäcktes under 1980-talet och förekommer i hela landet.
- Sjukdomen orsakar diarré samt inflammation i slemhinnor, mag- och tarmkanal, ögon och hud.
- Den exakta orsaken är inte fastställd, men sjukdomen misstänks vara virusorsakad.
Hjärnhinnemask
- En rundmask som är cirka 5–6 centimeter lång och förekommer hos älg och andra hjortdjur.
- Smittan sker via snäckor, och parasiten etablerar sig i ryggmärgskanalen.
- Infekterade djur kan uppvisa rörelsestörningar och i vissa fall dö.
- Sjukdomen är vanligast hos kalvar under perioder med svåra vinterförhållanden.
Älglusfluga
- En parasitisk fluga som tappar sina vingar och lever i älgens päls.
- Den biter sig fast i huden och orsakar klåda samt ibland pälsförlust.
- Älglusflugan kan även angripa människor, men är inte farlig.
Tumörsjukdomar
- Relativt ovanliga, men förekommer främst hos äldre älgar.
- En vanlig form är silbenstumör, som utvecklas i näshålan och i vissa fall sprider sig till hjärnan.
- Drabbade djur kan uppvisa rörelsestörningar och nedsatt luktsinne.
- Förekommer nästan uteslutande hos äldre älgkor.
Fibropapillom och fibrom
- Förekommer hos cirka 0,1–0,5 procent av den svenska älgstammen.
- Består vanligtvis av godartade knölar i huden och är sällan allvarliga.
Missbildningar
- Kan förekomma hos alla klövdjur, exempelvis sned rygg (skolios) eller extra kotor.
- Upptäcks sällan vid jakt, men kan ibland observeras redan hos kalvar.
Grå starr
- En vanlig ögonsjukdom hos äldre älgar.
- Leder till nedsatt syn, men många djur klarar sig ändå relativt väl.
- Påträffas ofta hos älgar som fälls under sommaren, trots i övrigt god kondition.
Sammanfattning
- Älgen är världens största hjortdjur och utgör Sveriges viktigaste viltart.
- Födan består främst av blad, kvistar och grenar från lövträd och tall, men även av ris, örter, vattenväxter och i viss mån jordbruksgrödor.
- Under vintern kan älgen orsaka betydande skador i ung tallskog genom sitt betesbeteende.
- Brunstperioden infaller under september–oktober, och kalvarna föds i maj–juni.
- Kalvar tappar ofta i vikt under vinterperioden på grund av begränsad födotillgång.
- Yngre älgkor får vanligtvis en kalv, medan äldre kor ofta får två.
- Älgtjurar utvecklar antingen stånghorn eller skovelhorn, vilket i stor utsträckning styrs av genetiska faktorer.
- Hornfällning sker under perioden december–mars, där äldre tjurar vanligtvis fäller hornen tidigare än yngre.
- En så kallad kapital älgtjur är oftast omkring sju år gammal, men få individer uppnår denna ålder.
- Den svenska älgstammen regleras genom jakt och aktiv förvaltning.
- Älgar kan drabbas av flera olika sjukdomar, varav vissa även kan smitta till husdjur och i vissa fall människor.