Copy of Fördjupning Dovhjort
Dovviltet har sitt ursprung i Asien men har hållits i så kallade djurgårdar och hägn i Sverige sedan 1500-talet. I dag förekommer arten i stora delar av Götaland samt i sydligaste Svealand. Utbredningen är fläckvis och speglar i stor utsträckning var utsättningar tidigare har genomförts.
Den relativt långsamma spridningen beror på att dovvilt inte hävdar revir och samtidigt uppvisar en stark trohet till sina brunst- och kalvningsplatser. Trots detta är arten i tillväxt, och i många områden kan populationerna vara mycket täta.
Handjuret benämns hjort eller dovhjort. Hondjur som ännu inte fått avkomma kallas smaldjur och därefter hind, dovhind eller då. Avkomman benämns kalv eller dovkalv, ibland även hjortkalv eller hindkalv.
Dovhjortens storlek och hornutveckling
Storleksmässigt ligger dovviltet mellan kronvilt och rådjur. Dovhjorten utvecklar karakteristiska skovelformade horn, vilka behålls under hela jaktsäsongen.
Vid drygt ett års ålder fejas de första hornen, som då består av enkla spetsar med rosenkrans. Hjorten benämns i detta stadium spetshjort. I nästa utvecklingsfas kallas den stånghjort, då hornen har utvecklat ett par taggar nedtill och börjar bilda en skovel i hornens övre del.
Med ökande ålder växer skoveln successivt i storlek och utvecklas först till halvskovel och därefter till helskovel. När hjorten uppnått detta stadium är den vanligtvis mellan tio och tolv år gammal och betraktas som kapital.
Efter denna period sker en tillbakabildning, där hornen gradvis minskar i storlek och komplexitet. Hjorten fäller sina horn under perioden april–juni.
Till färgen är dovviltet skiftande. Allt ifrån helt vita till svarta djur förekommer som ett minne av hundratals år i hägn. Dovvilt med ursprungliga färgen dominerar dock. De är sommartid vitfläckiga på rödbrun botten och vintertid mera enfärgat gråbruna. De första månaderna är kalven vitfläckig.
Dovviltets spegel är vit och avgränsas av svarta partier från sidorna och uppåt. Längs den upp till cirka 20 centimeter långa svansen, som ofta är i ständig rörelse, löper en tydlig svart rand. Tillsammans bildar dessa tre svarta linjer ett karakteristiskt svart M på vit botten, vilket gör det relativt enkelt att i fält skilja dovvilt från både kronvilt och rådjur.
Arten känns även igen på sina knyckiga rörelser samt på sitt speciella flyktbeteende, där djuret utför studsande jämfotahopp med svansen rest rakt upp. Detta beteende fungerar som en varningssignal till andra individer.
Jämfört med kronvilt är dovviltet mindre till storleken, har en annorlunda färgteckning samt ett kortare och mer trubbigt nosparti.
Alla sinnen är välutvecklade hos dovvilt. Det gäller inte minst synen, som är bättre än hos både älg och rådjur. Varningslätet är ett kort skällande. Hinden kontaktar sin kalv med ett jamande läte och den svarar med ett fint pipande.
Biotop, föda och beteende hos dovvilt
Dovviltet trivs bäst i ett varierat landskap med löv- eller blandskog, rik undervegetation och inslag av jordbruksmark. Födan domineras av gräs och örter, men dovviltet betar även knoppar och skott, nyutslagna löv under våren samt ek- och bokollon under höst och vinter. Barkgnag förekommer också, och arten kan orsaka skador på ungskog, särskilt av lövträd men även av tall och gran. I områden med täta stammar kan föryngring av ek, bok och andra lövträd i princip utebli om marken inte skyddas genom hägn. Dovviltet utnyttjar även jordbruksgrödor och kan orsaka betydande skador på exempelvis potatis, sockerbetor, ärtor, havre, vete och höstraps.
Dovvilt är utpräglade flockdjur med stark hemortstrohet. Hindar, kalvar och smaldjur bildar mindre flockar som leds av en ledarhind, och ibland kan även spetshjortar ingå i dessa grupper. I områden med god tillgång på föda kan flera sådana flockar tillfälligt gå samman och bilda större hjordar, ibland bestående av flera hundra djur. Hjortarna bildar ofta egna grupper, och under sommaren kan dessa så kallade ”herrklubbar” röra sig långt från sina normala hemområden. Inför hösten och brunsten återvänder de dock till sina ursprungliga marker. Dovvilt har även en förmåga att trycka hårt vid fara, antingen stående i tät vegetation eller liggande tätt mot marken, likt en hare.
En dovviltstam är relativt lätt att förvalta, eftersom djuren är hemortstrogna, tolererar täta bestånd och kan stödutfodras vid behov under svåra vintrar. I områden med höga tätheter kan dock konkurrens om föda uppstå mellan dovvilt och andra klövviltarter.
Jämfört med övriga hjortdjur är dovviltet mer aktivt under dygnets ljusa timmar. Flockar kan ses beta när som helst under dagen och vistas ofta öppet på fält där de betar eller ligger och idisslar, förutsatt att de har god uppsikt över omgivningen.
En dovviltstam är lätt att förvalta tack vare att djuren är hemortstrogna, att de har lätt att leva i täta bestånd och är lätta att stödutfodra under svåra vintrar. Där det finns täta bestånd av dovvilt kan det uppstå näringskonkurrens med annat klövvilt.
Jämfört med vårt övriga hjortvilt är dovviltet mycket aktivare under dygnets ljusa timmar. En flock kan ses beta när som helst under dagen och kan stå och beta eller ligga och idissla inför öppen ridå ute på öppna fält, bara de har god uppsikt över omgivningen.
Fortplantning hos dovvilt
Brunsten infaller under senare delen av oktober och sträcker sig in i november. Under denna period samlas hjortarna på särskilda brunstplatser, där de i varierande grad hävdar mindre revir som försvaras mot andra hjortar. Hjortens bröl är inte lika kraftfullt som kronhjortens, men kan ändå höras på upp till en kilometers avstånd.
Hindarna blir könsmogna under sitt andra levnadsår och föder vanligtvis en kalv i juni–juli, mer sällan två. Eftersom dovhinden oftast endast får en kalv och sällan lämnar den ensam under längre perioder, är predationen från räv betydligt lägre än hos rådjurskid.
Den sena brunsten och den därpå följande sena kalvningen visar att dovviltet inte är fullt anpassat till det nordiska klimatet. Arten kan få svårigheter vid längre perioder med snötäckt mark och har, till skillnad från kronviltet, begränsad förmåga att anpassa sig till det nordsvenska skogslandskapet.
Spårtecken och jakt
Spåravtrycket från dovvilt är mer långsmalt och spetsigt än kronviltets och mäter ungefär åtta centimeter i längd och fem centimeter i bredd. Ofta syns även avtryck från lättklövarna bakom huvudklövarna. Hindens spår är något mindre än hjortens. Andra tydliga spårtecken är fejningmärken, fällhorn samt brunstgropar. Spillningens storlek varierar beroende på djurets storlek och kan vara svår att skilja från spillning från rådjur eller kronvilt.
Jakt på dovvilt bedrivs med flera olika metoder, däribland drevjakt och tryckjakt. Dovvilt jagas även med stöthundar, kortdrivare eller långsamt drivande hundar. Dessutom fälls många djur genom smygjakt och vaktjakt.
Vid förvaltning av stammen bör avskjutningen i första hand inriktas på kalvar. Om målet är att minska stammen behöver även fler hindar och smaldjur fällas, men kalven ska alltid skjutas före hinden. En alltför hög avskjutning av vuxna hindar kan leda till en obalanserad könsfördelning i populationen.
Vid jakt på dovvilt får endast kulvapen i klass 1 användas, samt enkelpipiga hagelvapen laddade med slug eller brennekekula. Enligt lag ska en tränad hund alltid finnas tillgänglig för eftersök av eventuellt skadat vilt.
Sjukdomar hos dovvilt
En allvarlig sjukdom hos dovvilt är nötkreaturstuberkulos, även kallad bovin tuberkulos. Den påvisades under 1990-talet i flera svenska dovhjortshägn, men har inte konstaterats hos andra hjortdjur eller hos frilevande hjortar. Sjukdomen introducerades i Sverige i samband med import av hjortar från England.
Smitta sker genom att djur får i sig bakterier via foder eller genom inandning. Bovin tuberkulos yttrar sig ofta som varfyllda bölder i lymfknutor i hals-, bröst- eller bukhåla, men förändringar kan även förekomma i andra organ.
Sjukdomen kan drabba flera djurarter och utgör en allvarlig och svårbehandlad infektion även hos människa. Smitta kan överföras vid hantering av infekterade slaktkroppar och kadaver.
En annan vanligt förekommande sjukdom är nekrobacillos, som oftast visar sig som varfyllda bölder i munhåla och svalg. Bakterierna finns naturligt i jord och mark, och sjukdomen uppstår ofta i samband med utfodring på marken, där fodret blandas med jord och spillning. Detta är viktigt att beakta vid utfodring av vilda hjortdjur. Nekrobacillos är särskilt vanlig i hägn.
Ytterligare en bakteriesjukdom som kan drabba hjortdjur är pseudotuberkulos. Även denna sjukdom sprids främst vid bristande hygien vid utfodringsplatser.
Sammanfattning
- Dovviltet är inte en naturligt förekommande art i Sverige, utan har införts med början redan under 1500-talet.
- Spridningen sker långsamt, vilket gör att arten fortfarande har en fläckvis utbredning med täta populationer kring tidigare utsättningsområden.
- Dovviltet har välutvecklade sinnen, inklusive god synförmåga.
- Födan består främst av gräs och örter, men omfattar även knoppar, skott och i viss mån bark från träd och buskar. Arten kan orsaka skador på jordbruksgrödor.
- Hjortarna lever oftast i egna grupper, medan hindar och kalvar bildar flockar under ledning av en ledarhind.
- Dovviltet är mer aktivt under dagtid jämfört med övriga hjortdjur.
- Hinden föder vanligtvis en kalv, mer sällan två.
- Brunsten infaller i oktober–november, vilket är senare än hos övriga hjortdjur, och kalvarna föds i juni–juli.
- Vid längre perioder med snötäckt mark får dovviltet svårt att hitta föda och kan då behöva stödutfodras.