Fördjupning rådjur

Rådjuret förekommer i dag i praktiskt taget hela landet. Men det har inte alltid varit så. Från 1700-talet försvann rådjuret inom stora delar av sitt utbredningsområde till följd av hänsynslös jakt. Snart fanns rådjuret bara kvar i små bestånd längst i söder. Tack vare att några stora markägare gav rådjuren en fristad kunde arten repa sig och har sedan dess expanderat så att svenska rådjur nu koloniserar Finland via Tornedalen.

BIOTOP OCH VANOR
Rådjuret är främst en skogslevande art, men tack vare sin stora anpassningsförmåga förekommer det i nästan alla miljöer, också i renodlat jordbrukslandskap. Det trivs bäst i omväxlande mark med skyddande skog och öppna ytor med örter och gräs. Rådjuren kan trivas bra tätt intill bebyggelse och håller gärna till i gårdarnas parker eller besöker villaträdgårdar och sommarstugotomter för att leta föda.

Rådjuret tål kyla bra, men får svårigheter att komma åt sin naturliga föda på marken, framför allt blåbärsris, vid djup snö och skare. Många svälter ihjäl under långa och snörika vintrar. Dödligheten drabbar främst kid, unga handjur och överåriga djur. Stödutfodring kan sådana vintrar rädda livet på många rådjur. Men utfodringen bör börja redan under hösten, så att djuren hinner vänja sig och vet var foderplatserna finns. Fodra också på flera platser eftersom unga rådjur har sämre möjlighet att ta för sig i konkurrens med äldre.

Överåriga djur, äldre än åtta år, svälter också vanligen ihjäl under hårda vintrar. Deras nedslitna tänder klarar inte av att finfördela den grövre vinterdieten.

Vissa uppskattningar tyder på att upp till 30 procent av en rådjursstam dör i en hård och snörik vinter. Den återhämtar sig dock ofta snabbt och efter något år är populationen tillbaka i sitt tidigare numerär.

Hemområdet varierar i storlek från söder till norr från några tiotal hektar i gynnsamma biotoper i söder till ett tio gånger så stort område i norr. Vandringar mellan vinter- och sommaruppehåll förekommer, främst i Norrland. Rådjuret är mest aktivt i skymning och gryning, men i områden där de känner sig trygga rör sig djuren ute även i dagsljus. När de lämnat daglegan i skyddade vegetationen ger de sig ut på födosök i skogsbryn och på öppna ytor.

Rådjuret är ganska kräset vid val av föda. Det betande rådjuret rör sig sakta framåt och plockar ett par blad här och några där. Örter av olika slag samt blad och fina kvistar av lövträd föredras. Gräs äts däremot i mindre utsträckning. Under nattliga besök i trädgårdar äter de rosor, tulpanlökar och många andra växter i rabatter och trädgårdsland. Sommartid dominerar örtdieten, höst och vinter består en större andel av födan av kvistar och ris.

Handdjuret kallas bock eller råbock. Hondjuret benämns smaldjur tills hon fortplantat sig första gången, därefter get eller rå. Ungen kallas kid, killing eller lamm.

Bockarna hävdar revir redan före fejningen på våren och försvarar det mot andra bockar till dess brunsten, som infaller i slutet av juli och början av augusti, är över. Reviret markeras genom att bocken fejar med hornen mot buskar och stammar så att kvistar knäcks och bark lossnar. Samtidigt sätter han doftmarkeringar med en körtel i pannan. Dessutom skrapar han med klövarna i marken här och var inom reviret.

I rådjurets marker är en bock vanligen tre år när han etablerar eget revir. En dominant bock tolererar några yngre bockar i sitt revir, även om han kör undan dem när de kommer honom eller hans getter för nära. En råbock blir vanligen kapital vid cirka fem års ålder. Äldre bockars returtrohorn är vanligen förtjockade vid hornbasen och saknar eller har kraftigt förkortade stödtaggar.

KÄNNETECKEN
Rådjuren har helt olika pälsfärg sommar och vinter. De fäller den tjocka, gråbruna vinterpälsen i maj. Under en period ser de då nötta och skamfilade ut med testar av kvarstående vinterull i den nya rödbruna sommarpälsen. När bocksjaken börjar i augusti bär alla rådjur sin rödbruna sommarpäls. Framåt hösten anläggs åter vinterpälsen.

Till skillnad från dov- och kronvilt har rådjuret helt vit spegel med en mycket kort svansstump. Den vita spegeln syns särskilt tydligt när ett skrämt rådjur studsar iväg i långa, höga, och snabba språng. Bakifrån syns det också tydligt om djuret är en bock eller en get. Hondjuret har en tydlig hårtofs vid könsöppningen, under spegeln.

Däremot kan det vara mycket svårt att skilja mellan get och smaldjur. Vid jakt med drivande hund lämnar geten ofta av sina kid och fortsätter själv med hunden efter sig. När hunden kommer med ett ensamt hondjur är det alltså lång ifrån säkert att det rör sig om ett smaldjur. Kiden är mer eller mindre beroende av modern och hennes erfarenhet genom hela vintern. Skjuts hon i början eller mitten av säsongen, kommer de sannolikt att dö.

Bocken känns lätt igen på sina horn, men till skillnad från dov- och kronhjort fäller råbocken hornen innan jaktsäsongen är över. De växer ut under vintern, fejas april–maj och fälls i oktober–december. Äldre bockar fäller hornen tidigare än yngre. Efter hornfällningen är det under en period svårare att skilja könen åt. Men särskilt hos de äldre bockarna hinner de nya hornen bli ganska stora innan jaktsäsongen är över. Sedan hornen fällts känner du igen en bock på penseln, hårtofsen kring könsorganet. Med lite träning lär du dig också skilja kön utifrån på kroppsstorlek. En vuxen bock har grövre hals och ser kraftfullare ut med smal spetsig nos, medan speciellt äldre getter har mer fyrkantig kropp.

Första året bär bocken i regel ett par ogrenade horn och kallas då spetsbock. Därefter blir han vanligen gaffelbock (två taggar på varje horn) och sextaggare (tre taggar på varje horn). Hornen tilltar också i grovlek tills bocken är fyra till fem år, då han kroppsligt står på höjden av sin utveckling. Därefter tillbakabildas hornen gradvis och blir mindre grenade. En sådan bock kallas returbock.

Råbockens hornutveckling beror dock mer på arvsanlag och tillgång på näringsrik föda än på ålder. Vissa bockar blir aldrig sextaggare, andra kan bli det redan i tvåårsåldern. Då och då ser man bockar med fler än sex taggar.

Ett rådjur som anar oråd visar sin oro med att skälla och varnar på detta sätt andra rådjur. Skallet är grovt och lite hest och verkar komma från ett betydligt större djur. Båda könen skäller vid fara. Dessutom ger det ibland ifrån sig en mjuk vissling under brunsten. Kontaktlätet mellan get och kid är ett svagt pipande.

Brunst och fortplantning
Under brunsten förföljer bocken, hetsar, en högbrunstig get i cirklar och åttor, ofta så intensivt att vegetationen trampas ner och så kallade häxringar bildas. De parar sig flera gånger och bocken överger efter några dagar geten för att uppvakta en ny.

Kiden föds först i maj–juni på grund av fördröjd fosterutveckling. De är vanligen två, men trillingar är inte sällsynta. Den första tiden ligger kiden ensam uppkrupen i vegetationen och geten besöker dem ett par gånger varje dygn för att ge dem di. Ofta placerar geten sina kid i slåttervallar. Många faller därför offer för slåttermaskiner. Räven är en betydande predator på rådjurskid. Dessa två dödsorsaker står ensamma för att mer än hälften av alla rådjurskid dör i späd ålder.

Sjukdomar hos rådjur

Rådjursdiarré karakteriseras av diarré och avmagring. Den drabbar först enstaka rådjur inom ett område för att efter en tid sprida sig till huvuddelen av rådjuren. Sjukdomen förekommer på djur i alla åldrar och av båda könen. Det är inte klarlagt vad som orsakar lidandet. Inget tyder på att sjukdomen smittar till människa eller hundar.

Listerios förekommer i Sverige relativt ofta på får, ibland på nötkreatur och på rådjur, harar och röd­rävar. Bakterierna finns på marken och på fodret. Utbrott hos tamdjur har satts i samband med ensilageutfodring, vilket är värt att tänka på när man vinterutfodrar viltet med ensilage.

Sjukdomen ger upphov till inflammatoriska reaktioner i form av vita härdar i lever och mjälte, samt inflammation i hjärna och hjärnhinnor. Sjuka djur uppvisar ofta rörelsestörningar och ibland cirkelgång.

Fågeltuberkulos är en bakterieinfektion som av och till ses hos rådjur, då den ger variga härdar i lever, mjälte och lymfknutor. Den ska inte förväxlas med nötkreaturstuberkulos (bovin tb) som påvisats hos hängnade hjortar.

De flesta av de parasiter som drabbar rådjur orsakar inte någon större skada. En allvarlig parasit är dock lungmask, som främst förekommer hos äldre rådjur. Den ger upphov till tydliga, hårda förändringar, framför allt i lungornas ytterkanter. Lungkapaciteten minskas, vilket sätter ner djurets kondition.

Pälsätare, cirka fem millimeter långa löss, är ganska vanliga yttre parasiter på rådjur. De ses leva ute i pälsen och kroppsskadet. Angreppen ses främst under vinter och vår. Angripna djur uppvisar ofta klåda och viss irritation, men är sällan i dålig allmänkondition, annat än att de ibland bör avlivas. Många jägare har under de senaste hundra åren burit på skabb, men skabb har aldrig påvisats på rådjur.

Yttre våld, det vill säga trafikskador, olycksfall eller stängselskador, är bland de vanligaste naturliga dödsorsakerna hos rådjur.

Förvuxna klövar, enstaka eller på alla fyra benen, ses då och då. Orsaken till dessa så kallade snabbklövar är okänd, och lidandet ses även på andra hjortarter.

Spårtecken och jakt

Rådjuret lämnar många olika spårtecken i naturen. De små, spetsiga klövvtrycken är typiska till både storlek och form. Upptrampade stigar visar var rådjuren växlar mellan daglegor och betesplatser. Bockens revirmarkeringar med uppsparkade gropar och fej­ningsskador på träd och buskar är svåra att missa. Spillning och avbitna kvistar med fransig snittyta är andra vanliga spårtecken.

I skogstrakter jagas rådjur främst med drivande hund, annars är vakt- och smygjakt de vanligaste jaktformerna. Lockjakt förekommer också. Där stammarna är täta och landskapet omväxlande används ofta stöthundar och kortdrivare.

Oberoende av jaktform ställer lagen krav på att en tränad hund ska finnas tillgänglig för att spåra upp eventuellt skadskjutna rådjur. Hagelvapen och kulvapen i minst klass 2 får användas för jakt på rådjur.

Perukhorn
Vid sjukliga förändringar i någon av de organ som producerar tillväxthormon och könshormon (hjärnbihang, sköldkörtel, binjurar eller testiklar) kan hormonbalansen rubbas så att hornen tillväxer okontrollerat och basthuden inte fejas. Detta leder till så kallade perukhorn. Perukhorn kan växa ner över ögonen och leda till att djuret inte klarar sig.

Perukhorn är relativt vanligt hos rådjur men mycket sällsynt hos andra vilda hjortarter. Horn som liknar perukhorn kan utvecklas hos rågetter, speciellt hos getter av hög ålder.

Sammanfattning

• Rådjuret trivs bäst i omväxlande terräng med både skog och öppna ytor.
• Långa och snörika vintrar kan rådjuren få svårt att klara sig och bör då stödutfodras.
• Rådjuret är mest aktivt i gryning och skymning.
• Födan består främst av många olika slags örter, löv, fina kvistar och ris.
• Bocken märker ut sitt revir genom att feja mot stammar och grenar så att bark lossnar och kvistar bryts.
• Brunsten infaller redan i juli–augusti, tidigare än för något annat av våra hjortdjur. Kiden föds i maj–juni.
• Sommartid är rådjuren varmt rödbruna, vintertid gråbruna.
• Det är mycket svårt att under jakt säkert skilja på get och smaldjur.
• Mer än hälften av alla rådjurskid dödas i späd ålder av rävar eller slåttermaskiner.
• Nakna hudpartier hos rådjur orsakas av pälsätare.