Fördjupning Dovhjort
Dovviltet kommer från Asien men har hållits i så kallade djurgårdar och hägn i Sverige sedan 1500-talet. Arten finns i dag i stora delar av Götaland och i sydligaste Svealand. Utbredningen är fläckvis och speglar var utsättningar en gång skett. Den långsamma spridningen beror på att dovvilt inte hävdar revir och är mycket troget sina brunst- och kalvningsplatser. Trots det är arten stadd i ökning. Det märks då att populationerna ofta är mycket täta.
Handjur av dovvilt kallas hjort eller dovhjort. Hondjur som inte fått avkomma kallas smaldjur och därefter hind, dovhind eller då. Avkomman benämns kalv eller dovkalv, ibland hjortkalv och hindkalv.
KÄNNETECKEN
I storlek är dovvilt mitt emellan kronvilt och rådjur. Dovhjortar utvecklar skovelformade horn, som bärs genom hela jaktsäsongen. Vid drygt ett års ålder fejas de första hornen som består av spetsar med rosenkrans. Hjorten kallas då spetshjort. I nästa stadium kallas han stånghjort. Han har då ett par taggar ner till och börjar till sin skovel högst upp. Därefter ökar skoveln i storlek och blir först halvskovel och sedan helskovel. Då är hjorten i regel tio till tolv år och kapital. Därefter går den i retur och hornen tillbakabildas. Hjorten fäller dem i april–juni.
Till färgen är dovviltet skiftande. Allt ifrån helt vita till svarta djur förekommer som ett minne av hundratals år i hägn. Dovvilt med ursprungliga färgen dominerar dock. De är sommartid vitfläckiga på rödbrun botten och vintertid mera enfärgat gråbruna. De första månaderna är kalven vitfläckig.
Dovviltets spegel är vit och begränsas av svart från sidorna och uppåt. Längs den upp till 20 centimeter långa svansen, som är i ständig rörelse, löper också en svart rand. Dessa tre svarta linjer bildar ett svart M på vit botten som gör det lätt att i fält skilja dovvilt från kronvilt och rådjur. Arten känns också igen på sina knyckiga rörelser och vid flykt studsande jämfotahopp, som är en varningssignal, och med svansen rakt upp. Jämfört med kronvilt är dovviltet dessutom mindre och annorlunda färgat samt har kortare och trubbigare nosparti.
Alla sinnen är välutvecklade hos dovvilt. Det gäller inte minst synen, som är bättre än hos både älg och rådjur. Varningslätet är ett kort skällande. Hinden kontaktar sin kalv med ett jamande läte och den svarar med ett fint pipande.
BIOTOP OCH VANOR
Dovviltet trivs bäst i det brutna landskapet med löv- eller blandskog med undervegetation och med inslag av odlad mark. Födan domineras av gräs och örter men dovvilt betar också knoppar och skott, nytuslagna löv om våren och ek- och bokollon om hösten och vintern. Även barkgnag förekommer och dovvilt kan orsaka skada på ungskog av tall, gran och i synnerhet lövträd. I trakter med täta stammar sker över huvud taget ingen föryngring av ek, bok och andra lövträd i områden som inte hägnas in. Dovviltet är också förtjust i jordbruksgrödor och kan orsaka stora skador i fält med potatis, sockerbetor, ärtor, havre, vete och höstraps.
Dovvilt är utpräglade flockdjur och mycket hemortstrogna. Hindar, kalvar och smaldjur går tillsammans i mindre flockar under en ledarhind. Spetshjortar kan då och då ingå i dessa. I områden med bra bete går många sådana kärnflockar tillfälligt samman i stora hjordar på ibland flera hundra djur. Hjortarna bildar flockar för sig. Under sommaren kan dessa ”herrklubbar” ibland påträffas långt från sina normala hemmamarker. När hösten och brunsten närmar sig drar de sig åter hemåt. Dovvilt kan trycka hårt, stående i tät vegetation eller liggande, hårt tryckta mot marken som en hare.
En dovviltstam är lätt att förvalta tack vare att djuren är hemortstrogna, att de har lätt att leva i täta bestånd och är lätta att stödutfodra under svåra vintrar. Där det finns täta bestånd av dovvilt kan det uppstå näringskonkurrens med annat klövvilt.
Jämfört med vårt övriga hjortvilt är dovviltet mycket aktivare under dygnets ljusa timmar. En flock kan ses beta när som helst under dagen och kan stå och beta eller ligga och idissla inför öppen ridå ute på öppna fält, bara de har god uppsikt över omgivningen.
FORTPLANTNING
Brunsten infaller först under senare hälften av oktober och varar in i november. Då samlas hjortarna på brunstplatserna, där de alltefter förmåga hävdar ett litet revir, som försvaras mot andra hjortar. Hjortens bröl är inte lika kraftfullt som kronhjortens, men kan höras upp till en kilometer.
Hindarna blir könsmogna andra levnadsåret och föder i juni–juli en enda kalv, sällan två. Eftersom de endast sätter en kalv och hinden sällan avlägsnar sig långt från den, är rävens predation på dovkalvar mycket mindre än på rådjurskid.
Den sena brunsten och sena kalvningen visar tydligt att dovviltet inte är särskilt väl anpassat till vårt klimat. Arten kan också få problem om marken är snötäckt en längre period och har i motsats till kronviltet svårt att anpassa sig till det nordsvenska skogslandskapet.
SPÅRTECKEN OCH JAKT
Spårstämpeln efter dovvilt är mera långsmal och spetsig än kronviltets, ungefär åtta centimeter lång och fem centimeter bred, med avtryck av lättklövarna bakom. Hindens spår är något mindre än hjortens. Andra spårtecken är fejningmärken, fällhorn och brunstgropar. Spillningsbollarnas storlek beror på djurets storlek och är svåra att skilja från rådjursspillning eller kronviltspillning.
Jakt efter dovvilt kan ske både som drevjakt och tryckjakt. Dovvilt skjuts också för stöthundar, kortdrivare eller långsamt drivande hundar. Dessutom fälls många djur under smygjakt och vaktjakt.
I första hand ska avskjutningen bestå av kalvar. Vill man minska stammen ska fler hindar och smaldjur skjutas, men kalven ska alltid fällas före hinden. Ofta fälls för många vuxna hindar. Det medför en ojämn könsfördelning i populationen.
Endast kulvapen i klass 1 samt enkelpipiga hagelvapen med slugg eller brennekekula får användas. Lagen kräver att en tränad hund ska finnas tillgänglig för att spåra upp eventuellt skadskjutet dovvilt.
SJUKDOMAR HOS DOVVILT
En fruktad sjukdom är NÖTKREATURS-TUBERKULOS, bovin tuberkulos. Den påvisades under 1990-talet i flera svenska dovhjortshägn men har inte setts på andra hjortdjur eller på vilda hjortar. Sjukdomen kom till Sverige med import av hjortar från England.
Djur smittas med bakterierna via foder eller genom inandning. Bovin tb ses oftast som varfyllda bölder i lymfknutor i halsen, bröstet och/eller bukhålan. I vissa fall finns bölder i andra organ.
Sjukdomen kan drabba många djurarter och är en fruktad och svårbehandlad infektion hos människa. Smittan kan föras över vid hantering av infekterade slaktkroppar och kadaver.
En annan vanlig sjukdom är NEKROBACILLOS, som vanligen yttrar sig som varfyllda bölder i munhålan och svalget. Bakterierna förekommer i jord och mark. Sjukdomen uppkommer oftast när djur utfodras på marken och fodret blandas med jord och spillning. Detta är viktigt att tänka på vid utfodring av vilda hjortdjur. Infektionen är vanligast i hjorthägn.
En annan bakteriesjukdom som drabbar hjortar är PSEUDOTUBERKULOS. Även denna sjukdom sprids framför allt vid dålig hygien på foderplatsen.
SAMMANFATTNING
- Dovviltet är inte naturligt förekommande i Sverige. Arten är införd med början redan under 1500-talet.
- Spridningen är långsam, vilket gör att dovviltet än i dag är fläckvis utbrett i täta populationer kring de platser där djuren en gång satts ut.
- Alla sinnen, inklusive synen, är väl utvecklade hos dovvilt.
- Dovviltet äter främst gräs och örter, men betar också från trädens och buskarnas knoppar och skott, ibland även bark. Arten kan ställa till skador på jordbruksgrödor.
- Hjortarna bildar egna sällskap under större delen av året, hindar och kalvar håller samman i flockar under en ledarhind.
- Dovviltet är aktivare under dagtid än övrigt hjortvilt.
- Hinden får vanligen en, sällan två, kalvar.
- Brunsten infaller i oktober-november, senare än för övriga arter hjortvilt. Kalvarna föds också sent, i juni-juli.
- Dovviltet får problem och måste stödutfodras om marken ligger täckt av snö under en längre tid.