Fördjupning Vildsvin

Vildsvinet utrotades i Sverige under 1700-talet. Sedan dess har rymningar skett från hägn vid olika tillfällen, men för att skydda jordbruksgrödor utrotades djuren varje gång. Nya rymningar under 1970-talet resulterade i frilevande vildsvin i Södermanland. 1988 beslutade riksdagen att de skulle få leva eftersom arten tillhör vår ursprungliga fauna.

FÖREKOMST OCH VANOR
Nu förekommer vildsvinet i Götaland och stora delar av Svealand och har börjat tränga in i Norge. Dess snabba spridning beror till en del på att svin också rymt från hägn utanför Sörmland samt på illegala utsättningar. Men framför allt beror vildsvinens makalösa expansion på deras väldiga förökningstakt och stora spridningsförmåga samt på att lämpliga biotoper finns nästan överallt.
Vildsvin har hemområden som de söker föda och daglega i och som kan vara från några hundra till tusentals hektar, beroende på fodertillgång. Flera vildsvinsflockar kan dela i stort sett samma område. Svinens trivs i de flesta biotoper så länge där finns täta partier som ger skyddsmöjligheter, tillräckligt med föda och fuktiga områden för gyttjebad.
Man ser ofta vildsvin under ljusa sommarnätter, men annars är de huvudsakligen nattaktiva. De söker daglega i något tätt skogsparti, en vassrugge eller liknande. Vildsvin kan trycka hårt och låta en skogsfånå passera tätt intill. Hondjur med och utan kultingar och unga svin håller samman i flockar med en erfaren ledarsugga. Djuren i en sådan flock är släkt med varandra. Vid ett års ålder lämnar de unga galtarna flocken och kan under en tid bilda egna grupper. Från två års ålder lever de ensamma, utom under brunsten, då de söker upp flockarna med suggor och gyltor.

BENÄMNINGAR OCH KÖNSSKILLNADER
Förutom sugga och kulting eller smågris för en vildsvinshona och hennes avkomma används benämningarna galt för handjuret och gylta för ett hondjur som ännu inte fött ungar. Fram till tre eller fyra månaders ålder är kultingarna randiga, sedan blir de rödbuna och senare övergår de ungefär ett års ålder till det vuxna djurets mörkt svartbruna päls. Det definieras som ett vildsvin som inte längre har kvar kultingens ränder, men som inte heller fullt ut fått de vuxna djurens färg. Ett annat ofta använt uttryck jägare emellan är brungris.

Levvikt vid ett års ålder ligger på 50–70 kilo. En tvååring väger 70–90 kilo, en stor sugga över 100 kilo och en kapital galt över 150 kilo. Men vikterna varierar dock med årstiden och tillgången på föda.
Det är relativt vanligt med avvikande färg hos vildsvin. Ljusa svin med mörka fläckar ses ofta, likaså ljust grå, nästan silverfärgade. Fenomenet anses bero på inkorsning av tamsvin i tidigare generationer.

Det är ofta svårt att under jakt skilja mellan könen, speciellt som de flesta vildsvin skjuts vid vakjakt i nära nog mörker. Det är viktigt att undvika att skjuta suggor eftersom de kan ha kultingar när som helst under året och dessa följer inte alltid modern. I en grupp vildsvin av blandade storlekar, som alltså består av suggor och deras avkomma i olika åldrar, ska du alltid välja att skjuta ett av de mindre djuren. Räkna inte med att ett ensamt, stort svin är en galt. Det kan lika gärna vara en sugga som av någon anledning lämnat sina kultingar för en stund.
Särskilt besvärligt är det att se skillnad mellan könen hos vildsvin som är något år gamla. Galtens pensel syns dåligt och han har ännu inte utvecklat de typiska könskaraktärerna. Men när galten blivit fyra, fem år framträder dessa tydligt. Han är då kompakt, hög över skuldrorna med smalt rygg och brant kors. Huvudet är massivt och inte trattformigt som suggans. Alltför få svenska galtar blir dock så gamla att könskaraktärerna hinner utvecklas till fullo.
Galtens betar utgör vildsvinsjägarens trofé. De växer hela livet. Betarna i över- och underkäken slipas mot varandra så att eggen hålls knivskarp. De är livsfarliga vapen som galten inte tvekar att använda i en trängd situation. Det man ser i mungipan på en galt är endast en bit av beten. Ungefär två tredjedelar döljs i underkäken hos en yngre och närmare hälften hos en äldre galt. En bete från en kapital galt är inte sällan över 20 centimeter. Han är då cirka sju år gammal.
I oktober anlägger vildsvinen tjock vinterpäls med rikligt med underull. Den fälls i maj–juni och ersätts av en tunn sommarpäls, som avslöjar kroppskonturer och könskaraktärer betydligt bättre.

SINNESORGAN OCH LÄTEN
Luktsinnet är mycket väl utvecklat. Hörseln är också mycket god, medan vildsvinet har sämre syn.
Vildsvin har flera olika läten och de används på olika sätt. Vuxna grisar ger ifrån sig hjärtskärande skrik när de bråkar med varandra eller blir tagna i upptuktelse av någon äldre flockmedlem. Vid konstaterad fara utstöts ett varningsgrynt som får flocken att omedelbart fly. Vid minsta aning om fara reagerar särskilt ledarsuggan med en långdragen fnysning, varpå hela flocken vänder och travar iväg.

FORTPLANTNING
Vildsvin har ingen bestämd brunsttid, men de flesta parningar sker i oktober–december. En vildvinssugga kan få ungar när som helst under året, men omkring fem är vanligast. Under goda förhållanden anses en sugga kunna hinna med tre kullar på två år. Långt ifrån alla kultingar överlever givetvis, men förökningspotentialen är ändå anmärkningsvärd för ett så pass stort däggdjur. De flesta kultingar föds i februari–april, fyra månader efter parningen. Innan hon ska föda samlar suggan ihop växtmaterial och reder sedan ett skyddat bo där kultingarna inne i högen. Dessa väger vid födseln mindre än ett kilo. Hur länge de stannar i boet innan de börjar följa suggan beror på vädret och växlar från några dagar till ett par veckor.

Suggan har i regel tio spenar. Genom att se om spenarna är dragna, det vill säga uttänjda för att de används, går det att avgöra om en sugga för smågrisar eller ej. Varje kulting har sin egen spene, så om en sugga har fyra dragna spenar diar hon fyra kultingar. Blir kultingarna moderslösa kan de vanligen inte dia någon annan sugga i flocken, eftersom hennes dragna spenar är upptagna av de egna kultingarna.

Föda
Vildsvin är allätare. De är inte som hjortviltet idisslare. De bökar i marken efter mask, insektslarver och andra smådjur samt efter rötter och knölar av växter och tycker mycket om spannmål. Smågnagare, grodor och fågelägg står också på menyn, liksom as. Ek- och bokollon står högt på favoritlistan och goda ollonår minskar besöken på foderplatser och odlade fält.
Någon skada på skogsbruket orsakar vildsvinen inte. Tvärtom hjälper deras bökande till med föryngringen av särskilt bok och ek. Däremot kan vildsvin ställa till stor förödelse i jordbruket. Det är främst åkrar med vete, havre, majs, ärtor, potatis och sockerbetor samt slåttervallar som drabbas.
När säden under högsommaren blir mjölkmogen, det vill säga då kärnorna är fyllda med vattnigt innehåll, är den särskilt begärlig för vildsvinen.
I stråsäden inskränker sig skadorna inte till vad vildsvinen äter. De trampar också ner och gör legor i säden. Vildsvinens bökande i slåttervallar resulterar i en ojämn yta. Jord kan då följa med vid slåttern. Ensileringsprocessen i balarna påverkas då av jordbakterier och kvaliteten blir sämre. Det finns olika sätt att skydda grödor mot skadegörelse av vildsvin. Elstaket är effektiva. Avledande utfodring av vildsvinen på särskilda foderplatser, där de aldrig jagas, fungerar också bra. Fodret ska spridas sparsamt över en så stor yta som möjligt, så att svinen hålls sysselsatta.

Selektiv jakt där svinen gör skada är ett annat bra sätt att minska skadegörelse av vildsvin. Men du ska varje gång endast skjuta någon mindre gris. Ledarsuggan kommer då att hålla sin flock borta från just det fältet ett tag. Om däremot ledarsuggan fälls blir det oreda i flocken för lång tid framöver. Mindre erfarna flockmedlemmar tvingas då att själva söka efter föda och de ger sig naturligtvis i första hand på jordbrukets grödor. Skadegörelsen blir då än värre och svinen svårare att skrämma bort genom jakt.

SPÅR OCH SPÅRTECKEN
Även om vildsvin är diskreta och inte gärna visar sig i dagsljus, är de frikostiga med spårtecken. Spårstämplarna är typiska eftersom avtrycken av lättklövarna alltid syns. Deras avtryck sitter mer isär än själva klövarna. Hjortviltets lättklövar alltid rakt bakom klövarna. Uppbökade områden i skogen, på vallar eller i skogsvägar­nas gräskanter talar sitt mycket tydliga språk. Sölgropar i fuktiga områden, där svinen vältrar sig för att befria pälsen från parasiter, är ett annat spårtecken, liksom trädstammar som vildsvinen skrubbat sig mot. Spillningen varierar med födan, men består oftast av en cirka fem centimeter tjock korv som i sin tur utgörs av kulor med en diameter på någon centimeter.

JAKT OCH FÖRVALTNING
De flesta vildsvin som fälls i Sverige skjuts under vakjakt vid åtel. Vakt- och smygjakt vid fält där svinen gör skada är också vanlig, liksom drevjakt och jakt med kortdrivare eller ställande hund.
Jakten ska i första hand inriktas på årsgrisar (brungrisar), som ska utgöra cirka tre fjärdedelar av antalet fällda vildsvin. Av återstoden bör de allra flesta vara fjolårsgrisar, huvudsakligen gyltor. Endast en mycket liten andel ska vara vuxna svin. Med denna avskjutningsfilosofi får man kött av bästa kvalitet – äldre suggor och särskilt gamla galtar ger betydligt sämre kött än unga svin. Dessutom blir stammen mer stabil och hemortstrogen tack vare att de gamla suggorna får leva, samtidigt som unga galtar får en chans att utvecklas till kapitala trofégaltar.

SJUKDOMAR HOS VILDSVIN

Alla de sjukdomar som tamsvin kan drabbas av, kan också ses hos vildsvin.
TRIKINER. Infektioner med parasiten Trichinella är en aktuell sjukdom på grund av risken för människa att infekteras. Parasiten förekommer framför allt hos räv och grävling, men finns också hos rödvarg, smågnagare och vildsvin. Parasiten ger dock hos dessa djur inte upphov till några sjukdomssymptom av den typ vi människor får. När ett rovdjur, vildsvin eller människa äter rått kött som innehåller trikiner frigörs parasiterna i tarmkanalen. De utvecklas där och larverna vandrar ut i kroppen, där de kapslar in sig i muskelvävnad. Denna fas är hos människor mycket smärtsam. Sjukdomen kan vara dödlig hos oss eftersom andningsmuskulaturen drabbas. Trikiner förekommer sparsamt hos vildsvin i Sverige och skjutna vildsvin bör alltid trikinundersökas.

KLASSISK SVINPEST förekommer inte i Sverige, men finns hos vildsvin i Baltikum och på kontinenten. Svinpest orsakas av ett mycket motståndskraftigt virus som kan komma hit med köttprodukter eller med otillräckligt behandlade jakttröfeer. Om svinpest drabbar Sverige kommer samhället att vidta drastiska åtgärder för att utrota sjukdomen.

En annan allvarlig sjukdom som ses på vildsvin på kontinenten är NÖTKREATURSTUBERKULOS. Sjukdomen smittar till människa och försvårar allvarligt kött­hanteringen av vildsvin.

SAMMANFATTNING

• Vildsvinet har spritt sig explosionsartat sedan det återinfördes till Sverige under senare delen av 1900-talet.
• Vildsvinen är främst nattaktiva, men visar sig också ljusa sommarkvällar.
• Dagtid söker vildsvinen lega i täta och gärna fuktiga skogspartier, vassar och så vidare.
• Galtarna går för sig själva när de blivit könsmogna, medan suggor och kultingar håller ihop i flockar under en ledarsugga.
• Könen är ofta svåra att skilja åt. Håll utkik efter dragna spenar, som utmärker en fredad, kultingförande sugga.
• Till skillnad från övrigt klövvilt har vildsvinet ingen bestämd brunsttid och en sugga kan därför ha kultingar nästan när som helst under året. De flesta föds dock i februari–april.
• Galtens betar växer hela livet och kan bli över 20 centimeter långa. Större delen av beten ligger dold i överkäken.
• Luktsinnet och hörseln är mycket väl utvecklade, synen är sämre.
• Vildsvin är allätare som söker sin föda på och i marken. De kan göra stor skada på jordbruksgrödor, men i skogen är de enbart nyttiga.
• Tre fjärdedelar av de vildsvin som fälls bör vara årsgrisar (brungrisar) och de allra flesta av återstoden fjolårsgrisar. Vuxna suggor och medelstora galtar bör sparas.
• Allt vildsvinskött bör trikinundersökas.