Copy of Fördjupning rådjur

Rådjuret förekommer i dag i praktiskt taget hela Sverige. Så har det dock inte alltid varit. Under 1700-talet försvann arten från stora delar av sitt utbredningsområde till följd av omfattande och oreglerad jakt. Till slut återstod endast mindre bestånd i landets sydligaste delar. Genom att vissa större markägare gav rådjuren skydd och möjlighet att återhämta sig kunde stammen växa igen. Därefter har arten successivt expanderat och svenska rådjur har i dag även spridit sig till Finland via Tornedalen.

Rådjuret är i grunden en skogslevande art, men tack vare sin stora anpassningsförmåga förekommer det i en rad olika miljöer, inklusive öppna jordbrukslandskap. Det trivs särskilt väl i områden med varierad terräng där skyddande skog kombineras med öppna ytor rika på örter och gräs. Rådjur är också väl anpassade till närhet av människor och kan ofta påträffas i anslutning till bebyggelse. De uppehåller sig gärna i parker, trädgårdar och vid sommarstugor, där de söker föda.

Rådjurets överlevnad och föda

Rådjuret är väl anpassat till kyla, men får svårigheter att komma åt sin naturliga föda vid djup snö och skare. Detta gäller särskilt växter som blåbärsris, som normalt utgör en viktig del av födan. Under långa och snörika vintrar svälter därför många rådjur ihjäl. Dödligheten drabbar främst kid, unga handjur samt äldre individer. Stödutfodring kan under sådana förhållanden rädda livet på många djur. För att vara effektiv bör utfodringen påbörjas redan under hösten, så att rådjuren hinner vänja sig vid fodret och lära sig var utfodringsplatserna finns. Det är även viktigt att utfodra på flera platser, eftersom yngre djur annars har svårt att hävda sig i konkurrensen med äldre individer. Äldre rådjur, över cirka åtta år, är särskilt utsatta under hårda vintrar. Deras tänder är ofta slitna, vilket gör det svårt för dem att bearbeta den grövre vinterfödan. Vid stränga vintrar uppskattas att upp till 30 procent av en rådjursstam kan dö. Trots detta har stammen ofta en god återhämtningsförmåga och kan inom något eller några år återgå till tidigare nivåer.

Hemområde och aktivitet

Rådjurets hemområde varierar beroende på geografiskt läge. I södra Sverige kan det röra sig om några tiotal hektar i gynnsamma biotoper, medan det i norra Sverige kan vara upp till tio gånger större. I vissa områden, särskilt i Norrland, förekommer vandringar mellan sommar- och vinterområden. Rådjuret är främst aktivt under skymning och gryning. I områden där djuren känner sig trygga kan de dock även vara aktiva under dagtid. Efter att ha lämnat sina daglegor i skyddad vegetation söker de föda i skogsbryn och på öppna marker.

Föda och betesbeteende

Rådjuret är selektivt i sitt födoval och väldigt kräsna. Det betar genom att röra sig långsamt framåt och plocka mindre mängder föda på flera olika platser. Födan består främst av örter, blad och fina kvistar från lövträd, medan gräs utgör en mindre del av dieten. Under sommarhalvåret dominerar örter och blad, medan födan under höst och vinter i större utsträckning består av kvistar och ris. Rådjur besöker även trädgårdar, där de kan äta bland annat rosor, tulpanlökar och andra växter i rabatter och odlingar.

Handdjuret kallas bock eller råbock. Hondjuret benämns smaldjur tills hon fortplantat sig första gången, därefter get eller rå. Ungen kallas kid, killing eller lamm.

Revirbeteende hos råbock

Råbockar hävdar revir redan före fejningen på våren och försvarar dessa mot andra bockar fram till dess att brunsten, som infaller i slutet av juli och början av augusti, är avslutad. Reviret markeras genom att bocken fejar hornen mot buskar och trädstammar, vilket resulterar i att kvistar knäcks och bark lossnar. Samtidigt avsätter han doftmarkeringar via en körtel i pannan. Dessutom skrapar han med klövarna i marken på olika platser inom reviret.

I områden med rådjur är bocken vanligtvis omkring tre år gammal när han etablerar ett eget revir. En dominant bock tolererar ofta yngre bockar inom sitt område, men driver bort dem om de kommer honom själv eller hans getter för nära. En råbock anses vanligtvis vara i sin bästa utveckling, så kallad kapital bock, vid cirka fem års ålder. Äldre bockar utvecklar ofta så kallade returtrohorn, vilka kännetecknas av en förtjockad hornbas samt avsaknad eller kraftigt reducerade stödtaggar.

Kännetecken – päls

Rådjuret har tydliga skillnader i pälsfärg mellan sommar och vinter. Den tjocka, gråbruna vinterpälsen fälls under maj månad. Under övergångsperioden kan djuren se slitna ut, med kvarvarande tofsar av vinterull i den framväxande rödbruna sommarpälsen.

När bockjakten inleds i augusti bär rådjuren normalt sin rödbruna sommarpäls. Under hösten sker successivt en ny pälsfällning då vinterpälsen åter utvecklas.

Kännetecken och könsbestämning hos rådjur

Till skillnad från dov- och kronvilt har rådjuret en helt vit spegel samt en mycket kort svansstump. Den vita spegeln framträder särskilt tydligt när ett skrämt rådjur flyr i långa, höga och snabba språng. Bakifrån kan man ofta avgöra om det rör sig om en bock eller en get. Hondjuret har en tydlig hårtofs vid könsöppningen, placerad under spegeln.

Det kan däremot vara svårt att skilja mellan get och smaldjur. Vid jakt med drivande hund händer det ofta att geten lämnar sina kid och fortsätter flykten med hunden efter sig. När hunden driver ett ensamt hondjur är det därför inte säkert att det rör sig om ett smaldjur.

Kiden är mer eller mindre beroende av modern och hennes erfarenhet under hela vintern. Om geten skjuts tidigt eller mitt under jaktsäsongen är risken stor att kiden inte klarar sig.

Könsbestämning och hornutveckling hos råbock

Råbocken känns lätt igen på sina horn. Till skillnad från dov- och kronhjort fäller dock råbocken sina horn innan jaktsäsongen är avslutad. Hornen börjar växa ut under vintern, fejas vanligtvis under april–maj och fälls därefter under perioden oktober–december. Äldre bockar fäller i regel hornen tidigare än yngre individer.

Efter hornfällningen kan det under en tid vara svårare att skilja bock och get åt. Hos äldre bockar hinner dock de nya hornen ofta utvecklas relativt långt innan jaktsäsongen är slut, vilket underlättar identifieringen.

När hornen saknas kan bocken kännas igen på penseln, den karakteristiska hårtofsen kring könsorganet. Med viss erfarenhet går det även att skilja könen åt utifrån kroppens form och storlek. En vuxen bock har vanligtvis en grövre hals, ett kraftigare intryck och en smalare, mer spetsig nos. Geten, särskilt äldre individer, upplevs ofta som mer fyrkantig i kroppen.

---

Råbockens hornutveckling

Under sitt första levnadsår bär råbocken vanligtvis ett par ogrenade horn och kallas då spetsbock. Med ökande ålder utvecklas hornen vidare och bocken blir oftast gaffelbock, med två taggar på varje horn, och därefter sextaggare med tre taggar per horn. Samtidigt ökar hornens grovlek och styrka fram till cirka fyra–fem års ålder, då bocken når sin fysiska topp.

Efter denna period sker en gradvis tillbakabildning, där hornen blir mindre kraftiga och mindre grenade. En sådan individ benämns returbock.

Det är dock viktigt att notera att hornutvecklingen i hög grad påverkas av arv och tillgången på näringsrik föda, snarare än enbart ålder. Vissa bockar utvecklar aldrig sex taggar, medan andra kan uppnå detta redan vid två års ålder. I vissa fall förekommer även bockar med fler än sex taggar.

Läten och beteende

Rådjur som uppfattar fara signalerar detta genom att skälla, ett grovt och något hest läte som ofta ger intryck av att komma från ett större djur. Både bock och get använder detta varningsläte.

Under brunsten kan rådjuret även avge en mjuk vissling. Kontaktlätet mellan get och kid är däremot ett svagt pipande.

Brunst och fortplantning

Under brunsten förföljer bocken en högbrunstig get i intensiva rörelser, ofta i cirklar eller åttor. Detta beteende kan vara så intensivt att vegetationen trampas ner och så kallade häxringar uppstår.

Parningen sker upprepade gånger under några dagar, varefter bocken lämnar geten för att uppvakta en ny.

Trots att brunsten sker på sommaren föds kiden först i maj–juni året därpå. Detta beror på fördröjd fosterutveckling. Vanligtvis föds två kid, men trillingar förekommer.

Under den första tiden ligger kiden ensamma gömda i vegetationen, medan geten besöker dem ett par gånger per dygn för att dia. Ofta placeras kiden i slåttervallar, vilket medför att många dödas vid slåtter. Räven är dessutom en betydande predator, och dessa två faktorer står tillsammans för att mer än hälften av alla rådjur dör i tidig ålder.

Sjukdomar hos rådjur

Rådjursdiarré kännetecknas av diarré och avmagring. Den drabbar ofta först enstaka individer innan den sprider sig inom området. Sjukdomen förekommer hos både unga och vuxna djur, men orsaken är ännu inte klarlagd. Det finns inga belägg för att den smittar till människa eller hund.

Listerios är en bakteriesjukdom som förekommer relativt ofta hos får, men även hos nötkreatur, rådjur, harar och räv. Smittan finns i mark och foder och har kopplats till utfodring med ensilage. Sjukdomen orsakar inflammation i lever, mjälte och centrala nervsystemet, vilket kan ge symtom som rörelsestörningar och cirkelgång.

Fågeltuberkulos är en annan bakterieinfektion som ibland drabbar rådjur. Den ger upphov till variga förändringar i lever, mjälte och lymfknutor. Den ska inte förväxlas med bovin tuberkulos.

Parasiter är vanliga hos rådjur men orsakar oftast begränsad skada. Ett undantag är lungmask, som främst drabbar äldre djur. Den påverkar lungorna och minskar djurets kondition.

Yttre parasiter som pälsätare förekommer också. Dessa små löss lever i pälsen och kan orsaka klåda, främst under vinter och vår. Trots irritation är djuren oftast i relativt god kondition. Skabb har däremot inte påvisats hos rådjur.

Yttre våld, såsom trafikolyckor och stängselskador, är en vanlig dödsorsak. Även förvuxna klövar, så kallade snabbklövar, förekommer ibland, även om orsaken är okänd.

Spårtecken och jakt

Rådjur lämnar tydliga spår i naturen. De små, spetsiga klövavtrycken är karakteristiska, liksom upptrampade stigar mellan daglegor och betesplatser. Bockens revirmarkeringar syns genom uppsparkade gropar och fejning på träd och buskar. Spillning och avbitna kvistar med fransiga snittytor är också vanliga tecken.

I skogsmark bedrivs jakt ofta med drivande hund. I andra miljöer är smygjakt och vakjakt vanliga metoder. Lockjakt förekommer också. Vid täta stammar används ofta stöthundar eller kortdrivare.

Oavsett jaktform kräver lagen att en tränad hund ska finnas tillgänglig för eftersök av skadat vilt. Vid jakt på rådjur får hagelvapen och kulvapen i minst klass 2 användas.

Perukhorn
Vid sjukliga förändringar i någon av de organ som producerar tillväxthormon och könshormon (hjärnbihang, sköldkörtel, binjurar eller testiklar) kan hormonbalansen rubbas så att hornen tillväxer okontrollerat och basthuden inte fejas. Detta leder till så kallade perukhorn. Perukhorn kan växa ner över ögonen och leda till att djuret inte klarar sig.

Perukhorn är relativt vanligt hos rådjur men mycket sällsynt hos andra vilda hjortarter. Horn som liknar perukhorn kan utvecklas hos rågetter, speciellt hos getter av hög ålder.

Sammanfattning

• Rådjuret trivs bäst i varierad terräng med både skog och öppna ytor.
• Under långa och snörika vintrar kan rådjuren få svårt att hitta föda och kan då behöva stödutfodras.
• Arten är främst aktiv under gryning och skymning.
• Födan består huvudsakligen av örter, löv, fina kvistar och ris.
• Bocken markerar sitt revir genom att feja hornen mot stammar och grenar, vilket gör att bark lossnar och kvistar bryts.
• Brunsten infaller i juli–augusti, vilket är tidigare än hos övriga hjortdjur, och kiden föds i maj–juni.
• Sommartid har rådjuren en rödbrun päls, medan vinterpälsen är gråbrun.
• Det är ofta svårt att under jakt säkert skilja mellan get och smaldjur.
• En stor andel av rådjurskiden dör i tidig ålder, främst till följd av predation från räv eller skador vid slåtter.
• Nakna hudpartier hos rådjur orsakas vanligen av angrepp av pälsätare.