Copy of Fördjupning Vildsvin
Vildsvinet utrotades i Sverige under 1700-talet. Sedan dess har rymningar skett från hägn vid olika tillfällen, men för att skydda jordbruksgrödor utrotades djuren varje gång. Nya rymningar under 1970-talet resulterade i frilevande vildsvin i Södermanland. 1988 beslutade riksdagen att de skulle få leva eftersom arten tillhör vår ursprungliga fauna.
Förekomst och vanor hos vildsvin
Vildsvinet förekommer i dag i hela Götaland och stora delar av Svealand, och har även börjat sprida sig in i Norge. Den snabba expansionen beror delvis på att djur har rymt från hägn, särskilt i områden utanför Sörmland, samt på illegala utsättningar. Den främsta orsaken är dock artens höga reproduktionstakt, goda spridningsförmåga och att lämpliga livsmiljöer finns i stora delar av landet.
Vildsvin lever inom hemområden där de söker föda och daglega. Dessa områden kan variera från några hundra till flera tusen hektar, beroende på tillgången på föda. Flera flockar kan överlappa och nyttja samma områden. Arten är mycket anpassningsbar och trivs i de flesta biotoper, förutsatt att det finns tät vegetation som ger skydd, tillräckligt med föda samt tillgång till fuktiga marker för gyttjebad.
Vildsvin är huvudsakligen nattaktiva, men kan under sommaren ofta ses även under ljusa nätter. Under dagen vilar de i täta skogspartier, vassruggar eller liknande skyddade miljöer. Djuren har en stark förmåga att trycka och kan ligga stilla även när störningar passerar nära.
Hondjur, både med och utan kultingar, samt yngre djur lever i flockar som leds av en erfaren ledarsugga. Djuren inom flocken är oftast nära besläktade. Unga galtar lämnar flocken vid ungefär ett års ålder och kan under en period bilda mindre grupper. Från cirka två års ålder lever de vanligtvis ensamma, förutom under brunsten då de söker upp suggor och gyltor.
Benämningar och könsskillnader hos vildsvin
För vildsvin används flera olika benämningar beroende på kön och ålder. Hondjuret benämns sugga, och hennes ungar kallas kultingar eller smågrisar. Handjuret kallas galt, medan ett hondjur som ännu inte fått ungar benämns gylta.
Kultingarna är randiga upp till cirka tre–fyra månaders ålder. Därefter övergår de till en rödbrun färg, för att vid ungefär ett års ålder utveckla den mörkt svartbruna päls som kännetecknar vuxna djur. Under övergångsperioden, när ränderna försvunnit men den vuxna färgen ännu inte är fullt utvecklad, används ibland beteckningen brungris. Detta är ett vanligt uttryck inom jägarkåren.
.
Levande vikt hos vildsvin varierar med ålder. Vid ett års ålder väger djuren vanligtvis mellan 50 och 70 kilo. En tvååring väger normalt mellan 70 och 90 kilo, medan en vuxen sugga ofta överstiger 100 kilo. En fullt utvecklad galt, så kallad kapital galt, kan väga över 150 kilo. Vikten påverkas dock i hög grad av årstid och tillgången på föda.
Färgvariationer förekommer relativt ofta hos vildsvin. Det är inte ovanligt att se ljusa individer med mörka fläckar, liksom djur med ljusgrå eller nästan silverfärgad päls. Dessa avvikande färger anses bero på inkorsning av tamsvin i tidigare generationer.
Könsbestämning och kännetecken hos vildsvin
Det är ofta svårt att under jakt skilja mellan könen hos vildsvin, särskilt eftersom många djur fälls vid vakjakt i mycket svagt ljus. Det är därför viktigt att undvika att skjuta suggor, då de kan ha kultingar under hela året och dessa inte alltid följer modern.
I en flock med djur av olika storlekar, vilket normalt innebär suggor med avkomma i varierande ålder, bör man alltid välja att fälla ett mindre djur. Ett ensamt större djur är inte nödvändigtvis en galt, utan kan lika gärna vara en sugga som tillfälligt lämnat sina kultingar.
Könsskillnader är särskilt svåra att urskilja hos ettåriga djur, då galtens pensel är svår att se och de typiska könskaraktärerna ännu inte är fullt utvecklade. Först vid fyra till fem års ålder framträder dessa tydligt. Galtens kropp är då kompakt, hög över skuldrorna, med smal rygg och sluttande kors. Huvudet är kraftigt och massivt, till skillnad från suggans mer avsmalnande form. Få galtar i Sverige uppnår dock denna ålder.
Galtens betar är en viktig trofé och växer kontinuerligt under hela livet. Betarna i över- och underkäken slipas mot varandra och hålls därmed mycket vassa. De utgör ett effektivt och potentiellt farligt försvarsvapen. Endast en mindre del av betarna är synlig utanför munnen, medan en större del sitter inne i käken. Hos en äldre galt kan betarna överstiga 20 centimeter.
Vildsvinet utvecklar en tjock vinterpäls i oktober, med riklig underull. Den fälls under maj–juni och ersätts av en tunnare sommarpäls, vilket gör kroppens form och könskaraktärer tydligare.
Sinnesorgan och läten
Vildsvinet har ett mycket välutvecklat luktsinne och god hörsel, medan synen är relativt svag.
Arten använder flera olika läten i sin kommunikation. Vid konflikter eller tillrättavisningar kan vuxna djur avge höga skrik. Vid fara avges ett varningsgrymtande som får flocken att snabbt lämna området. Redan vid misstanke om fara reagerar ofta ledarsuggan med en långdragen fnysning, vilket får hela flocken att vända och röra sig bort.
Fortplantning
Vildsvin har ingen tydligt avgränsad brunstperiod, men de flesta parningar sker under oktober–december. Suggor kan få ungar under hela året, men kullar med omkring fem kultingar är vanligast.
Under gynnsamma förhållanden kan en sugga få upp till tre kullar på två år, vilket ger arten en mycket hög reproduktionstakt. De flesta kultingar föds under februari–april, cirka fyra månader efter parning.
Inför grisningen bygger suggan ett skyddat bo av växtmaterial, där kultingarna föds. Vid födseln väger de mindre än ett kilo. Hur länge de stannar i boet varierar beroende på väderförhållanden, från några dagar upp till ett par veckor.
Suggan har vanligtvis omkring tio spenar. Genom att observera om spenarna är uttänjda, så kallade “dragna”, kan man avgöra om suggan har kultingar. Varje kulting använder normalt en egen spene. Om kultingar förlorar sin mor har de små möjligheter att överleva, då de sällan accepteras av andra suggor.
Föda och skador
Vildsvin är allätare och skiljer sig från hjortdjur genom att de inte idisslar. De bökar i marken efter maskar, insektslarver och andra smådjur, samt efter rötter och växtdelar. De äter även smågnagare, grodor, fågelägg och as.
Ek- och bokollon är särskilt uppskattade födokällor, och goda ollonår minskar ofta trycket på jordbruksmark och utfodringsplatser.
Vildsvin orsakar i regel inte skador på skogsbruket, utan kan tvärtom bidra till naturlig föryngring genom sitt bökande. Däremot kan de orsaka omfattande skador inom jordbruket, särskilt på grödor som vete, havre, majs, ärtor, potatis och sockerbetor samt på slåttervallar.
När spannmål är i mjölkmognadsstadiet är den särskilt attraktiv för vildsvin. Förutom att de äter grödan trampar de ner den och skapar legor. Bökning i vall kan leda till att jord följer med vid skörd, vilket försämrar ensilagekvaliteten.
Skyddsåtgärder inkluderar elstängsel samt avledande utfodring på särskilda platser där jakt inte bedrivs. Utfodringen bör spridas över en större yta för att hålla djuren sysselsatta.
Selektiv jakt i skadeområden är också effektiv. Det är viktigt att endast fälla mindre individer, då ledarsuggans närvaro bidrar till att flocken håller sig samlad och lättare kan styras bort från känsliga områden. Om ledarsuggan fälls riskerar flocken att splittras, vilket kan leda till ökad skadegörelse.
Spår och spårtecken
Trots att vildsvin är diskreta och sällan syns dagtid lämnar de tydliga spår. Klövavtrycken är karakteristiska genom att lättklövarna nästan alltid avsätter märken bakom huvudklövarna. Avtrycken är också mer isär än hos hjortvilt.
Andra tydliga spårtecken är uppbökade markytor, sölegropar i fuktiga områden där djuren vältrar sig, samt trädstammar som används för att klia sig mot. Spillningen varierar beroende på födan, men består oftast av en cirka fem centimeter tjock, segmenterad massa.
Jakt och förvaltning
Merparten av vildsvinen i Sverige fälls vid vakjakt vid åtel. Vakt- och smygjakt vid jordbruksmark där skador uppstår är också vanligt, liksom drevjakt och jakt med kortdrivande eller ställande hundar.
Avskjutningen bör i första hand riktas mot årsgrisar, som bör utgöra cirka tre fjärdedelar av de fällda djuren. Av resterande andel bör huvuddelen vara fjolårsgrisar, främst gyltor, medan endast en liten andel bör utgöras av vuxna djur.
Denna förvaltningsstrategi ger kött av god kvalitet och bidrar till en stabil och hemortstrogen stam, samtidigt som unga galtar ges möjlighet att utvecklas till kapitala trofédjur.
Sjukdomar hos vildsvin
Vildsvin kan drabbas av samma sjukdomar som tamsvin.
Trikiner orsakas av parasiten Trichinella och är särskilt viktiga ur smittskyddssynpunkt. Parasiten förekommer hos flera djurarter, bland annat räv, grävling och vildsvin. Smitta överförs genom konsumtion av rått eller otillräckligt tillagat kött. Hos människor kan infektionen bli allvarlig och i vissa fall livshotande. Därför ska allt vildsvinskött undersökas för trikiner.
Klassisk svinpest förekommer inte i Sverige men finns i delar av Europa. Sjukdomen orsakas av ett mycket motståndskraftigt virus och kan spridas via köttprodukter eller otillräckligt behandlade jaktprodukter. Vid ett utbrott skulle omfattande åtgärder vidtas.
Nötkreaturstuberkulos är en annan allvarlig sjukdom som förekommer i vissa delar av Europa. Den kan smitta till människa och försvårar hantering av kött från infekterade djur.
Sammanfattning
- Vildsvinet har spridit sig snabbt i Sverige sedan det återintroducerades under senare delen av 1900-talet.
- Arten är huvudsakligen nattaktiv, men kan även observeras under ljusa sommarkvällar.
- Under dagtid vilar vildsvinen i täta och ofta fuktiga områden, såsom skogspartier och vassruggar.
- Vuxna galtar lever ensamma efter att de uppnått könsmognad, medan suggor och kultingar bildar flockar under ledning av en ledarsugga.
- Det är ofta svårt att skilja mellan könen. Förekomst av dragna spenar indikerar en sugga med kultingar, vilken bör fredas.
- Till skillnad från övrigt klövvilt saknar vildsvinet en tydligt avgränsad brunstperiod, vilket innebär att kultingar kan födas under hela året, även om de flesta föds under februari–april.
- Galtens betar växer kontinuerligt under hela livet och kan överstiga 20 centimeter i längd. En stor del av betarna är dock dolda i käken.
- Luktsinne och hörsel är mycket välutvecklade, medan synen är relativt svag.
- Vildsvinet är allätare och söker föda både på och i marken. Arten kan orsaka betydande skador på jordbruksgrödor, men har samtidigt en positiv effekt i skogsmiljö genom sitt bökande.
- Avskjutningen bör i huvudsak inriktas på årsgrisar (brungrisar), som bör utgöra cirka tre fjärdedelar av de fällda djuren. Merparten av resterande djur bör vara fjolårsgrisar, medan vuxna suggor och medelålders galtar i största möjliga mån bör sparas.
- Allt vildsvinskött ska undersökas avseende trikiner före konsumtion.